Dax att få veta hur söt jag är…

Imorgon är det dags för min årliga koll hos diabetessköterskan… Så idag har jag varit & lämnat blod- & urinprov på morgonen.
Å imorgon ska jag träffa sköterskan för att se hur mitt långtidssocker ligger & vad hon säger om min 2 dagars mat- & blodsockerdagbok. Sen ska hon säkerligen göra en fotstatus åxå. Det får alla diabetespatienter göra.
Man kollar så att man har bra blodcirkulation i fötterna, inga sår & att man har bra känsel i fötter & tår. Som diabetiker måste man vara lite extra kärleksfull mot sina fötter. Något jag måste erkänna att jag är rätt så dålig på.

Men inget som jag inte kan bli bättre på… Hoppar nog kvällsprommisen & skämmer bort mina fötter ikväll istället.
fotbad

Återkommer så klart imorgon & berättar vad jag fick för dom. 😉

 

Min utmattning del 7/7

Så var det då dags för det som blev droppen som fick bägaren att rinna över för mig…

Robins flytt! Inte själva flytten… för vi hade sedan länge förstått att han skulle få flytta hemifrån. Vi förstod ju åxå att det skulle bli fråga om att han skulle bli utlånad till en allsvensk klubb. Å då är inte Stockholm aktuellt.
Så det faktum att han skulle flytta hemifrån till hösten, det hade jag redan processat.
flyttkartonger Frågan var bara vart…. Vi hade heller ingen direkt hjälp av Robins förra agent, eller klubben han tillhörde. Ingen sade någonting.. & här pratar vi om en kille som är nyss fyllda 20 år & fortfarande bor hemma. Han har ingen aning om vad som krävs i administration när man flyttar hemifrån… alla abonnemang som skall tecknas etc.

Men så, en semester vecka på Gotland, med mamma, pappa, syrran & André… Jag, Robin & Belinda hade bestämt att de skulle komma ner till Gotland ett par dagar för att överraska mormor & morfar.  En lyckad överraskning! Alla blev tokglada när Robin & Belinda kom traskande i backen ner mot Stora Torget när vi andra var på väg vidare för ett nytt vattenhål…
stortorget gotland

Det var deras första eller andra kväll på Gotland som jag gick in på hemsidan för hockeylaget Robin representerade; å fick läsa att han skulle lånas ut, till KRIF. Då lackade jag ur… för i min enfald, så trodde jag att Robin visste, men bara inte berättat för att han inte ville ha 1 miljard frågor. Men han fick veta på exakt samma sätt som ”alla andra”!

Å jag blev så arg & så besviken! Inte på Robin, utan på hans agent i första hand, som förmodligen visste, men inte sagt något & på klubben i andra hand. Nog för att de har många spelare varje säsong, som skall kors & tvärs, säljas, köpas, lånas ut etc. Men det är en gammal, anrik klubb & de borde ha stor erfarenhet av att se till att sådana saker inte läcker ut på hemsidan innan spelaren är vidtalad!

Hade det inte varit för att Robin är den ödmjuka kille han är hade jag ringt upp både agent & klubb & läst lusen av dem. Men han är vuxen & måste åxå lära sig att stå upp för sig själv…

Det jobbiga var bara att det inte var många veckor att spela på… & snålt med information om detaljer.

Till slut blev det då denna stora, lilla detalj som golvade mig. Robin flyttade i början på augusti & hade bara en knapp halvtidslön att försörja sig på. Så självklart oroade man sig för hur han skulle klara sig rent ekonomiskt.

Men med facit i hand: Det var en vuxen kille, som klart & tydligt står på egna ben som kom hem i mitten på mars… & inte en enda gång har han bett om pengar. Inte en enda gång har han tyckt att det varit jobbigt att klara alla hushållssysslor + hockeyn. I och för sig var jag nere i Ronneby några gånger & kikade på matcher. Å självklart passade jag då på att laga lite matlådor till honom som han kunde frysa in…

Såååå då har ni fått ta del av vad som orsakat min utmattning. Kanske blev det en väckarklocka för någon…

Kram på er.

 

Min utmattning del 6/7

Min psykolog, Dr Bo & jag har som sagt var tidigare; grottat rätt djupt i orsakerna till sjukskrivningen.

Å något som åxå spelat in, precis lika mycket som mitt privatliv, är mitt arbetsliv. Jag tycker verkligen att mitt jobb är roligt… & 4 dagar av veckans 5 arbetsdagar är det roligt att gå dit. Mina arbetsuppgifter är omväxlande & ingen flytt är den andra lik… det är alltid olika parametrar att ta hänsyn till & man måste verkligen ha hjärnan med sig till jobbet varje dag.

Företaget jag jobbar för har vuxit något enormt under de 10 år jag jobbat där. Vilket är otroligt roligt. Det ger oss en  hel del utmaningar att ta itu med. Något som jag tycker är enormt skoj, att få jobba & tänka utanför ramen. Men det har även inneburit att vi måste strukturera om vår organisation en del… så det har varit många omorganisationer, nya rutiner, ombyggnationer av affärssystem etc. Det frestar på en del… bara under de sista 2 åren har vi genomgått lika många omorganisationer.
under contruction

Till det så är det några ”gamla stötar”, som varit med i företaget sedan tidernas begynnelse, som valt att gå vidare med andra utmaningar i livet. Sen finns det en & annan som är föräldraledig åxå. Å att hitta personal att ersätta dessa är inte alltid lätt…

Med omorganisationer, personal som slutar & går på föräldraledighet, så blir det mycket nytt att lära sig… För vi får ju lära oss nya konton för att kunna täcka för varandra, allt nytt är ännu inte hugget i sten, vilket gör att vissa delar blir en smula tungrodda. Men att lära sig nytt är ju åxå något jag finner otroligt roligt, spännande & utvecklande.

Ja, ni fattar säkert… jag vill inte gå in på fler detaljer då bloggen inte handlar om mitt jobb… 🙂

Men det bidrog ju så klart till kraschen, en hel del…

craschÅ när jag träffade & pratade med Dr Bo, psykologen, så var han noga med att påtala för mig att jag inte kan påverka omorganisationer på jobbet. Däremot kan jag försöka lära mig hur jag hanterar informationen & framför allt tar till mig den nya organisationen.

Så det är väl vad jag försöker att fokusera på nu. Det är mycket som hänger i luften sedan länge, men jag skall försöka att koncentrera mig på det som rör mitt dagliga arbete! Å allt annat får jag försöka lägga åt sidan, till dess det blir ett ”måste” att ta itu med. För att heller inte oroa mig, eller reta upp mig i onödan, skall jag så långt det är möjligt hålla en neutral inställning till det jag inte kan påverka.

Kram på er.

 

Min utmattning del 5/7

Under hockey VM som arrangerades i Sverige 2013 & 2014, så jobbade jag som volontär. Två fantastiska år, då jag fick äran att träffa en hel massa hockeyintresserade människor & komma spelare & ledare riktigt nära. Å samtidigt se hur mycket människor ett sådant arrangemang slukade för att rulla runt.

Under dessa turneringar fick jag nys om att Globe Arenas sökte extra personal under kvällar & helger till alla de olika evenemang som arrangerades på Hovet, Globen & Tele2 Arena.

Så jag sökte, dels för att få in lite extra slantar, dels för att få träffa besökare/kunder öga mot öga, något jag inte gör i mitt vanliga jobb. Å så var det en bonus att få betalt för att kunna kika lite på evenemangen…

Jag satte upp mig på 2-3 pass i veckan… ibland när det var större arrangemang, kunde jag jobba 4 pass på en vecka. Med allt från hockey, fotboll & boxningsgalor till konserter.

Det var fantastiskt roligt. Vi som jobbade var en salig blandning av människor. En del pluggade & hade detta som extraknäck, en del var pensionärer & drygade ut en dålig pension. Andra var som jag, hade ett jobb där man inte träffade så mycket folk, men heller inte tackade nej till de extrapengar det innebar.

Det enda var att jobbade man som jag heltid & slutade kl 17 på sitt ordinarie jobb, så var det stressigt att hinna in till Globen till extrapassen började. Sedan var man inte hemma & i säng förrän framåt kl 23 om det var hockey eller fotboll. Var det konserter kunde klockan bli långt efter midnatt.  Så stress & lite sömn, vilket är sämsta tänkbara kombo.

Men det gled in lite extrapengar & jag hade fantastiskt roligt… & tänkte då att det var väl värt det.

Men så, i augusti förra året, strax innan jag blev sjukskriven, så fick vi mail om att Globe Arenas var uppköpta av ett annat bolag. Så vi behövde komma på nya intervjuer för att skriva på nya anställningsavtal….

Å vi hade massor att göra på mitt ordinarie jobb vid denna tid, så det var inte läge att ta ledigt en dag för att åka in & fixa till detta. Så det blev inte av för min del…

Men med facit i hand: just då pallade jag inte att jobba typ 60 timmar i veckan… 

Jag kan dock sakna alla härliga människor jag jobbade med & bara grejen att lösa besökarnas diverse problem öga mot öga, eller bara kunna ge en besökare ett leende & hälsa välkommen eller välkommen åter… Att få en sån omedelbar OCH visuell effekt på sin service – det var magiskt. Kanske att jag söker jobb där igen i framtiden. När jag kan göra det & vara lite kräsen med hur mycket jag skall jobba & inte se att man måste göra 3-4 pass i veckan för att det skall ”vara värt pengarna”.

Mitt livs värsta promenad…

Igår jobbade jag hemifrån, vilket gjorde att när jag loggat ut & stängt av datorn så var klockan inte ens 12.05, men jag var redan hemma. Fatta vilken grej!
happy faces
Genast så började jag smida planer för att ta en riktig långpromenad… Men först: ska jag dammsuga & torka golven i köket & hallen efter hundvalpen.
Så jag gjorde det, åt lite lunch & surfade lite. Å rätt vad det var så var klockan 18, då fick jag äntligen tummen ur & begav mig iväg.
Givetvis glömde jag vatten…. men jag tänkte att det inte skulle vara något problem, jag fick helt enkelt gå i lite långsammare tempo.

Inte tänkte jag på att jag, som vanligt, tagit mina Lasix på morgonen, därför kissat som en tok, men inte fyllt på med vätska… till det hade jag nog ätit lite väl lite… Men som sagt var, den delen av hjärnan sov middag när jag begav mig av.

När jag kom ner till vattenverket, så stod där 3-4 polisbilar, 2-3 civilpolisbilar, 3-4 bilar med släp från Search & Rescue & en 30-40 hemvärnssoldater varav några med sökhundar. Å ovanför mig hade en helikopter hovrat en bra stund.
Men de stoppade mig inte när jag passerade, så jag tänkte att det var lugnt.

När jag kom ner i ”Engelska parken”, så ser jag en kvinnlig polis som går nere vid vattnet, ca 100 m ifrån mig… men när hon får syn på mig, stannar hon till & lägger handen på sitt hölster… Då blev jag lite orolig. Men hon gjorde ingen mer rörelse, så jag traskade långsamt vidare. Jag stannade ca 200 m längre fram för att kolla min telefon, då kommer hon gående på samma stig… så jag frågar henne om jag behöver vara orolig. Men nä, säger hon. De letar efter en man i 85 års åldern med gåstavar som försvunnit. Så jag lovade att hålla utkik under min promenad.

Å Mälarpromenaden, som mitt stråk heter, har flera avstickare beroende på hur långt man vill gå… Jag hade lite svårt att hitta lugnet där jag gick & höll utkik efter farbrorn ner i diket & vattenbrynet. Så jag traskade på… & det ända bort till badet 6 km hemifrån… där kan man traska upp på en gångväg & efter ytterligare en kilometer kan jag välja om jag vill gå den ”övre skogsvägen” eller gå in på samma skogsstig som jag kom ifrån. Å jag var lite nyfiken på om alla poliser var kvar, så jag gick ner samma väg som jag kom.
Med ca 3-4 km kvar kände jag hur jag var alldeles torr om läpparna & slemmig i halsen av törst. Å det började ta emot… energin började sina. Men hem måste man ju, så det var bara att traska på!
eka på stranden

När jag kom fram till Vattenverket igen, så stod polisbilarna & hemvärnssoldaterna kvar… De hade inte hittat farbrorn än. Hoppas innerligt att de hittar honom vid god vigör!

Men jag, jag fick tyngre & tyngre att gå… törsten kunde jag ignorera skapligt, men känslan av att jag var skakis & kallsvettig… samtidigt som jag var ruskigt yr i huvudet. Den var inget skoj. Å det kändes som om jag gick i en motvind av orkanstyrka! Jag hade 2 km kvar hem & ca 1 km kvar till mamma & pappa. Jag klurade på om jag skulle gå inom dem & dricka ett par glas vatten innan jag traskade vidare uppför berget, hemåt.

När jag gått uppför grusvägen till ladorna – där har jag ca 500 m genom en skogsdunge kvar till mamma & pappa – då svartnade det för ögonen & jag var tvungen att sätta mig på ett nyfällt träd som låg i närheten. Då blev jag rädd… så jag ringde till pappa för att fråga om han kunde tänka sig att hämta mig. Men han förstod inte riktigt vart jag var… & medan jag försökte förklara, så kände jag att jag blev något piggare, så jag sade åt pappa att jag skulle sitta här & hämta andan en stund. Men om han hällde upp ett glas med vätskeersättning, så skulle jag traska upp till dem om några minuter.

Sagt & gjort, när jag suttit några minuter reste jag mig långsamt & började lunka genom skogen. Å mamma & pappa kom rusande upp för trappen när jag kom innanför deras dörr… & jag bara dunsade ner på en stol i deras kök… jag hällde i mig 2 glas iskallt vatten… Då slog illamåendet till. Det var så det kändes som om jag skulle kräkas & fastän jag satt ner var jag yr i huvudet… sedan sörplade jag i mig vätskeersättningen som pappa gjort iordning. Då kom kallsvettningarna.

Herrejösses!! Satan vad dåligt jag mådde… Efter ca 30 minuters vila & vatten hos mina älskade föräldrar, så traskade jag den sista kilometern hem, med en dundrade huvudvärk. Å den släppte inte trots att jag tog 2 Alvedon när jag kom hem. Efter en låååång varm dusch kröp jag i säng. Å jag har sovit som en stock… men vaknade med huvudvärk & har mått lite kymigt hela dagen.

Jag tror att orsaken till detta var vätskebrist & ett aningens lågt blodsocker i en tråkig konbo. Så vad har jag då lärt mig av detta?
GÅ ALDRIG UT PÅ PROMENAD UTAN VATTEN

Min utmattning del 4/7

Mamma började så sakteliga bli något piggare… Så pass att vi åxå bokade en vecka på Gotland sommaren 2015 för hela härliga familjen…
Men först skulle jag fira midsommar med Lena & hennes familj på deras lantställe några mil norr om Norrtälje. Det blev en fantastisk midsommarafton… en sån där klassisk, som man drömmer om. Dans & lekar runt midsommarstången, blomsterkrans i håret, 5-kamp, sill med nubbe, grillat till kvällen & jordgubbstårta till kaffet.
midsommar

Jag var allt annat än pigg när jag kom hem på midsommardagen. Men inte för att jag var bakis, utan för att det varit sena kvällar, tidiga mornar & mycket människor omkring mig ända sedan onsdagen. Men jag var fullt besluten att jobba den sista veckan innan 3 veckors semester skulle inledas med 1 vecka på Gotland med mamma, pappa, André, Robin & hans flickvän.

Men så på midsommardagens kväll får jag ett sms från Robin, som meddelar att det hänt något, han är OK, men vill inte gärna prata över telefon… så han undrar om vi kan smsa.
Å självklart kan vi det….
Det han sedan berättar, är inget jag någonsin kunnat föreställa mig! Han har blivit hotad på KIK, av över 160 olika konton!! De hotar att ”sänka honom”, att ”döda honom”, att ”vänta på honom” både utanför Hovet där han tränar & utanför mitt hus … (De angav t o m vid några tillfällen exakta klockslag när han lämnade Hovet)
Så han undrade om jag kunde följa med honom & hans kompis till polisstationen imorgon för att göra en anmälan… sagt & gjort.
polisbilVi åkte ner till polisstationen dagen efter & gjorde en polisanmälan… som kom tillbaka med ett beslut ett par dagar senare; ”Nedlagt – Brott kan ej styrkas”
Å jag blev så ledsen… Jag som tidigare jobbat inom rättsväsendet – på Åklagarmyndigheten vet innebörden av det beslutet. Men min tonåring, som har telefonen full med skärmdumpar på hot av alla de slag, hur förklarar jag för honom att brott inte kan styrkas?

Jag var i upplösningstillstånd – jag bestämde mig tidigt för att vem/vilka det än var som gjorde detta, så skulle de inte få komma undan. All ledig tid de kommande dagarna ägnade jag åt att leta detektiv framför datorn. Robin fick smsa över skärmdumpar & jag försökte leta upp dem på KIK. Vi anmälde på nytt varje dag det kom nya hot & ett par dagar senare kom beslutet från polisen – ”Nedlagt då brott ej kan styrkas”.

Det lugnade sig något & vi åkte till Gotland på semester & vi fick faktiskt njuta… utom de sista typ 2 dagarna då allt eskalerade igen. Så när jag kom hem från Gotland satt jag med datorn i knät från det jag vaknade till dess jag gick & lade mig. Jag hissade ner persiennerna hemma & vågade knappt gå ut…  persienner
Robin valde att sova hos sin kompis, som inte tordes vara ensam hemma (hennes familj hade åkt iväg på semester).

Efter ett par dagar, så visade det sig att någon startat ett instagramkonto, med Robins namn & en profilbild som florerat i media efter hans SHL-debut, som sedan gav sig ut & skrev fula saker på andras instagram. Helt galet hur någon kan göra något sånt. Det kan ju faktiskt sabotera hela Robins hockeykarriär! Då trodde jag på riktigt att jag skulle smälla av. Men det var när det började komma konstiga grejor via direktmeddelanden på twitter & Robin blev lite ställd, som jag började höja på ögonbrynen en del… & jag tog till ett långskott. Jag bad Robin om telefonnumret till personen bakom twitterkontot & drog iväg ett mess. Där förklarade jag vem jag var & vad som hänt de senaste veckorna, att jag trodde att det var hen som låg bakom allt detta & att hen fick 48 timmar på sig att ta väck ALLT!! En liten vit lögn om att jag namngett hen för polisen ”råkade” nog komma med åxå.

Det tog inte ens 5 minuter innan jag hade ett svar: Hen erkände sig ligga bakom en del, men inte allt. Å när hen ringt & pratat med polisen, så hade de rekommenderat att hen skulle träffa Robin & prata mellan 4 ögon!
Då upplyste jag hen om att polisen ALDRIG låter en misstänkt & en målsägande ha kontakt i pågående polisärenden, så jag upprepade mitt krav: Se till att allt är väck inom 48 timmar, annars tar jag med all info & åker hem till hens föräldrar & berättar allt! Det falska instagramkontot skulle väck, den blogg som jag åxå hittat skulle väck & hen skulle ALDRIG NÅGONSIN ta kontakt med Robin, eller någon i hans närhet igen!
Minsta antydan till kontakt & jag skulle ta allt & gå till hens föräldrar & till polisen – nu hade jag ju dessutom ett erkännande!

Där & då tog det slut… vi har inte hört ett knyst från den här personen sen dess. Men jag har kvar både mail & sms som hen & jag skickat till varandra. Det var 2-3 veckors total skräck både jag & min familj levde i. Man såg sig om över axeln överallt, noterade människor med udda beteenden, lade signalement på minnet… hjärnan gick på högvarv.

Ett par dagar efter upplösningen så skulle mamma, pappa & grabbarna iväg & spela golf. Jag hade lovat att köra Robins kompis till tåget, då hon skulle åka & möta upp sin familj i Skåne…
Men jag vaknade kl 6 på morgonen, med sån magvärk att jag inte kunde röra på mig. Det var något fruktansvärt… Jag ringde till mamma, men fick inte fram ett ord, jag bara grät & skrek. Mamma förstod att det var allvarligt, så hon ringde efter ambulans. Å medan familjen roddade om, så Robins kompis kom till tåget & resterande kom iväg på sin golf – med mitt godkännande. Killarna ville först vara med mig på sjukhuset, men jag sa att de inte skulle göra någon nytta där… så vi kunde ha kontakt via sms under dagen istället.

Å tur var väl det!  Jag tror jag kom in till sjukhuset vid 10 på förmiddagen, fullproppad med morfin… & min älskade syster kom & hämtade mig vid 18.30 på kvällen, när jag blivit utskriven utan att de hittat något. Å så här i efterhand tänker jag att det nog var kroppens sätt att reagera efter att ha vart så uppe i varv med påkopplat katastrofläge så många veckor.
law of karma

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig…

Har precis loggat ut från jobbet & är således fri resterade av denna dag.
Hade dessutom förmånen att få jobba hemifrån idag… det är så skönt! Jag får så himla mycket mer gjort, det är tystare & lugnare här hemma. Å således även lättare att fokusera… 🙂

Igår hade jag tänkt att ta en omvägspromenad hem från jobbet… Ryggan var packad med träningskläder & en lättare lunch (varma koppen) att käka tillsammans med kollegorna innan jag gav mig av hemåt…
Men kl 11.15 ringde Robin & undrade om jag kunde vara hundvakt en stund… å SJÄLVKLART hjälper jag till med det om jag kan. Så jag sköt på promenaden några timmar – i alla fall var det vad jag trodde….

theo sover

Vad är väl en PW när man får umgås med denna lurv?

När vi kom hem, var pappa här… Det är ju lite passbitar etc som skall upp innan det är helt klart, så han pysslade lite med det. Efter ett par timmar kom Robin & Belinda hem, duschade, käkade lunch & frågade om jag kunde titta till Theo medan de åkte till IKEA. Så vi hängde ett par timmar till.

När ungdomarna kom från IKEA, så käkade vi tillsammans & sen åkte vi ner en snabbis & sade hej till mamma som brutit sin arm & inte är på topp. Hon har dock fått en tid till operation imorgon… så jag hoppas innerligt att hon är piggare efter helgen.

Nu skall dock jag käka lite lunch & sen bege mig ut på en efterlängtad PW!

Kram så länge