Arkiv

Halvvägs genom semestern.

Så var jag halvvägs igenom min semester…. & har således 1½ vecka kvar. Den första veckan kändes såååå lång. Jag gick & lade mig i ungefär samma tid som när jag jobbar… (jag har sedan min utmattning blivit väldigt kvällstrött). Vilket gjorde att jag åxå vaknade mellan kl 07 & 07.30 & var pigg & utvilad.

Men denna vecka har det blivit lite senare kvällar…. & då åxå lite segare att komma igång på mornarna. Då det är dax att börja planera för återgång i arbete + att jag skall addera ytterligare 2 timmar till min arbetstid, så måste jag försöka skärpa till mig med mat, sömn & återhämtning.

Det är inte utan att jag är lite nervös inför att börja jobba 75%… men jag måste vara förberedd. Därför känner jag åxå att jag måste hitta tillbaka till mina rutiner.
Jag pratade med min KBT-terapeut Stina om det i förra veckan.
Vi var rörande överens om att se till att hålla almanackan tom de första 2-3 veckorna på 75% & verkligen känna efter hur jag påverkas av den ytterligare arbetstiden.
Jag skall försöka att ”bara” jobba, träna/promenera/yoga/meditera… inte boka in dejter med kompisar, eller något annat. Utan bara försöka fokusera på mig själv & mina rutiner.
there is no shortcutKram på er

Tankat energi vid havet & positivt möte med terapeuten…

Hej vänner,

Har haft semester sedan onsdags i förra veckan… &  började jobba idag igen. Nu är det 4 veckors arbete innan min ”riktiga” sommarsemester börjar.

I fredags morse åkte mamma, pappa & jag till Gotland. Vi har haft ett par mysiga dagar innan Andre & hans flickvän Jossan, Robin & hans Belinda (& deras bedårande lilla hund Theo) kom på måndagsmorgonen. I tisdags på den sena eftermiddagen övergav jag det älskade gänget & begav mig hemåt. Jag mötte systeryster i Nynäshamn, så hon klev på båten mot Visby & jag tog hennes bil hem…
Det är något med Visby & läget på den lägenhet vi hyrt de sista 5-6 åren. Den har en balkong med utsikt över hamnen & havet… ända bort till horisonten… det ger mig ett lugn & en frid inombords som är svår att sätta ord på.

Att på kvällskvisten sitta i pyjamas med en kopp kaffe & en liten whiskey & kika ut över vattnet… & sedan se solen gå ner i horisonten. Det fyller både kropp & själ med energi.

Igår skrotade jag runt hemma… säga vad man vill om att komma bort, men när man kommer hem (jag var hemma vid kl 21) så får jag nästan känslan av att vara jetlaggad dagen efter. Det tar enormt på krafterna att resa, om så bara 3½ timme på en båt.

Idag var det dags för jobb igen, riktigt skoj att vara tillbaka trots att jag bara varit ledig 5 arbetsdagar. Det var lugnt på mailen, så jag kunde jobba undan lite annat vilket är skönt.

Så hade jag tid hos min KBT-terapeut Stina kl 13. När vi slagit oss ner i varsin ”Poäng-fåtölj”, så frågade hon, som vanligt; – Hur är det idag då?
Å för första gången på länge svarade jag att det faktiskt kändes bra. Jag såg ljuset i tunneln & börjar kunna hushålla med min energi. Å jag börjar även att lära mig kroppens signaler på vad som är för mycket… dock har jag kvar lektionen om hur jag kommunicerar det till människorna omkring mig. Det är inte alltid så lätt.
even miracles take a little time

Stina sade då de magiska orden, som fick mina ögon att tåras: – Vet du att du ser SÅÅ MYCKET piggare & gladare ut än jag någonsin sett dig. Du låter mer hoppfull när du pratar framtid & du har verkligen fått insikt om vad du just nu går igenom. Polletten verkar ha ramlat ner… Gångerna innan när vi träffats har du varit ledsen, nedstämd & pratat om bakslag. Att du kanske skulle behöva bli sjukskriven på heltid igen ett tag…

Jag blev så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det är lite som att få de där höga betygen när man gick i skolan. Å jag vill verkligen tro att polletten trillat ner.. att jag det inte bara är denna veckas semester som är orsaken till det positiva nu. Utan att jag på riktigt har börjat hitta balans i livet. Jag har lärt mig att min valuta heter ”energi”.

Nu ska jag bara försöka skruva till detta med balansen… för mitt mål är ju att komma tillbaka till jobbet på 100%, få till vardagsmotionen + 3 dagars träning i veckan & hinna träffa vänner & familj… UTAN att känna mig dränerad på energi. Å åxå hitta kärleken… det är på tiden & framför allt – det är jag värd!

PUSS PÅ ER

 

 

Två dagar kvar till semester

Idag är det måndag… ny vecka & bara 2 arbetsdagar innan jag går på en mycket efterlängtad veckas semester. Det skall bli fantastiskt skönt att få vara ledig en vecka.

Jag & Stina (KBT-terapeuten) pratade om ledigheten sist vi träffades. Å hon påpekade att den ledigheten kom lägligt eftersom jag mår ännu sämre nu. Hon sade uttryckligen att jag skulle försöka att verkligen ta hand om mig, samla energi & se till att bara vara.
konsten att bara vara
Vi pratade åxå om detta med ”back to basic”… jag har ju lite tappat min röda tråd som jag hade så bra där ett tag… Där jag var bra på att vila en stund när jag kom hem från jobbet, mediterade 10 min varje dag & var åxå ute & promenerade varje dag. Å så var det, det där med maten, jag åt regelbundet… frukost, lunch & middag + 1-2 mellanmål.
Nästan allt ovan har jag tappat….lite mer för varje vecka som gått…. & Stina frågade vad min röda tråd innehöll?

Så jag började berätta: Kortisolhalten i kroppen sjönk rätt fort under tiden jag var heltidssjukskriven. Jag sov bra, ca 9 tim per natt & eftersom jag bara var hemma, så fanns inte så mkt annat att göra än att äta ca var 3-4e timme, vila, ta en kortare promenad & måla i min målarbok. Å efter ett par veckor försvann mitt söt- & godissug. När jag väl började jobba 50% i februari, så klev jag upp direkt när klockan ringde, jag åt frukost hemma (till skillnad mot förut, då jag ofta tog med frukost till jobbet, för att få snooza så länge som möjligt) & promenerade sen till jobbet. Å när arbetsdagen var slut, så käkade jag lite lunch med tjejerna på jobbet innan jag traskade hemåt…
Så jag började ju tappa vikt redan efter ett par veckor som heltidssjukskriven. Utan att egentligen göra något märkvärdigt.

Stina tyckte jag hade varit grym som tappat 10 kg sedan jag blev sjukskriven. Å hon tror som jag att det berodde på ovan små justeringar. Jag berättade att jag vill tappa ca 15 kg till, så vi har kommit överens om att jag ska börja att käka lunch med kollegorna innan jag går hem igen… både för att hinna umgås & för att då få i mig lunch. Så det ska jag göra idag. Min matlåda innehåller rester från lördagens grillning hos mamma & pappa:

matlåda med rester

Jag har tagit med ett par bitar fläskfilé, lite sallad & som efterrätt vattenmelon med fetaost.

Hoppas nu att jag skall kunna hålla i detta med luncherna! De senaste veckorna har jag bara velat hem, fortast möjligt efter jobbet… men jag skall försöka ändra på det nu. Å denna vecka är det ju bara idag & imorgon. 🙂

 

Jag har ju berättat tidigare att jag halkat efter lite i min utmaning; 10000 steg om dagen under juni. Men jag har bestämt mig för att det får vara OK. Jag ska göra så gott jag kan för att snygga till siffrorna & träningskläder & gympadojjor åker med till Gotland på fredag. Har sagt till mig själv att jag skall promenera 1-2 varv runt muren varje morgon ALLA år vi varit där… men i år vill jag verkligen! Så jag ska se till att det händer.

Kram på er.

45 minuter hos KBT-terapeuten – långt inlägg.

Min finurliga KBT-terapeut Stina….
Hon har en förmåga att spänna ögonen i en så där vänligt & kärleksfullt att bara det får tårarna att köa upp till värsta trafikstockningen i tårkanalerna.

Jag kom iväg från jobbet i sista minuten idag… & det resulterade så klart i att jag med årets raskaste steg fick ta mig från pendeltåget till hennes kontor på Västra Trädgårdsgatan, alldeles intill Kungsträdgården. Jag kom inrusandes med andan i halsen, siktet inställt på damtoaletten & när det var överstökat hann jag stjälpa i mig ett glas vatten på stående fot i receptionens ”vänthörna” innan hon dök upp.
Vi gick in på hennes rum & sjönk ner i varsin fåtölj…

Så ställer hon frågan; – Sååååå, hur är det med Pernilla idag?

Undrar om hon vet vad hon ger sig in på nu, tänker jag & tar sats…
Jo då, jag mår skit! Det känns som om jag nästan är så långt tillbaka ner i ”skiten” att jag är tillbaka där jag började i oktober…
Å neeej, säger hon & rynkar sina ögonbryn. Men så säger hon; – Det är fullt förståeligt egentligen, med allt som hänt i ditt liv den sista tiden.

Å det har hon ju rätt i… det har varit massor på jobbet, renoveringen jag dragit igång här hemma med allt vad det innebär & så denna djävla ekonomi (den delen behöver ett eget inlägg, så jag återkommer med det).
Men frågan är hur jag skall tackla allt detta, hur kommer jag vidare & framför allt; hur kommer jag framåt?
startlinjen1

Vi pratar lite om min kommande semestervecka, att den kommer rätt lägligt & att jag så långt det är möjligt skall försöka VILA & bara hitta tid för återhämtning. Även fast några dagar skall tillbringas med älskade familjen på Gotland… Inte för att DET är negativt på något sätt, men det blir intensivt när 3-8 personer (om vartannat) skall bo under samma tak & umgås.
Sedan är det några veckors jobb igen, innan det i slutet på Juli är dags för 3 veckors sommarsemester… & jag har INGENTING inbokat, vilket känns helt underbart. Stina påpekade att jag skulle försöka hålla det så, så långt det är möjligt. Om det inte dyker upp något suuuuuperskoj, som det bara inte går att säga nej till så klart… Å så ler hon. 🙂

semesterparadis

Så om någon bjuder med mig hit, kommer jag inte att tacka nej 🙂

Å så frågade hon hur det kändes inför Robins flytt om några veckor, eftersom jag då blir helt själv här hemma. André har ju sedan tidigare flyttat ihop med sin tjej…
Å det känns helt OK, säger jag. Det är klart att det i sig är tråkigt att de flyttar, trots småtjafs om att hjälpas åt & man ibland får sina ”psykbryt”, så älskar jag dem så det gör ont. Å sedan de blev tonåringar & nyfikna på vuxenlivet & sen även vuxna, så har ju våra samtal åxå utvecklats & vi pratar helt plötsligt om politik, världsläget & vart man hittar bästa bilmecken. Vi pratar om vad man skall tänka på när man tecknar hemförsäkring, varför det är bra att vara med i A-kassan & hur man får bort fettfläckar från kläderna.
Att killarna blir vuxna & flyttar hemifrån är en del av livet & jag ser det som att vi nu skall hitta ett nytt sätt att umgås på, som vuxna individer. De är inte längre ett självklart inslag i min vardag… & så ska det vara. Å utan att vara det minsta självisk, så ser jag fram emot att bara rå om mig själv, att inte behöva känna ansvaret att åka hem & laga mat efter jobbet… utan jag kan ta en spontan bio- eller middagsdejt på stan med en kompis om jag vill. Jag behöver bara städa, tvätta & diska efter mig själv… Å vill jag äta filmjölk till middag en kväll så är det heeelt OK.
popcornSå kom vi då till frågan; Å hur är det med kärlek? frågar Stina.
– Kärl… vaddå? svarar jag & ler.
Jag förklarar att jag inte aktivt letat, för jag har ansett mig ha vistats i sådana miljöer där det borde ha funnits lämpliga kandidater. Å dessutom har jag varit så engagerad i killarnas idrotter att det inte funnits vare sig tid eller vilja… men att nu de senaste åren, när killarna blivit vuxna, så visst har jag tänkt tanken. Men då har min dåliga självkänsla & mitt dåliga självförtroende satt käppar i hjulen för mig. Men att jag så sakteliga börjat så ett litet frö för att kanske mer aktivt leta efter kärleken trots allt.
Hmmm… det här med kärlekens vara eller inte vara behöver nog åxå ett eget inlägg inser jag nu när jag kommer på vad vi egentligen avhandlade i ämnet ha ha ha ha…
love at sea Nu är inlägget säkert 2 mil långt, så jag skall laga lite middag…. Robin skulle äta hos sin flickvän.. så jag värmer nog rester från middagen häromkvällen.

Kram på er.
// Pernilla