Arkiv

Jag pratar högt med mig själv…

Det har nu gått ett år sedan jag kraschade. Å som jag berättade för inte så länge sedan, så har jag ända från dag ett tagit ett eget ansvar för att bli friskare. Jag har känt att det har varit ett måste men precis lika mycket har det så klart varit min egen vilja. I min jakt på tips & idéer har jag har googlat enormt mycket, frågat runt & jag har letat efter självhjälpsböcker men den största vinsten är ändå att jag verkligen lärt mig att känna efter… känna efter längst därinne.

nothing is more important than that you feel good
Jag har åxå varit noga med att alltid tala vänligt med mig själv. Å JA, det känns precis lika flummigt som det låter. För jag har verkligen pratat, högt med mig själv *asg* .Men jag har, på riktigt, gått härhemma, ensam & haft långa samtal med mig själv. Samtal om vart jag är på resan, hur jag tar mig vidare… vad jag har för utmaningar & vad jag kan tänkas behöva göra. Men det har varit viktigt för mig att verkligen sätta ord på & uttala högt vad jag klurar på & känner. Det blir på något vis aningens mer verkligt när man fått uttala orden & meningarna högt, än om man bara tänker dem.
Prova vettja.

blommor i spann

 Kram på er

 

 

Annonser

När planen går i kras…

Det blev inget gym igår…

Jag hann så långt som att äta ordentlig frukost, borsta tänderna, skriva det förra inlägget, byta om & kasta i mig en citron- & limekvarg innan jag fick kapitulera.
Det började i o f s redan när jag började byta om… jag kände mig lite skakis. Men jag tänkte, som alltid, att jag behövde äta något.
Det var då jag hämtade kvargen…. men det blev värre & värre. Till slut skakade jag som om jag inte ätit eller druckit på en vecka & jag frös inifrån & ut, så där så det kändes som om skelettet skulle krackelera om jag rörde mig. Å så det milda trycket över bröstet.

Polletten trillade ner efter typ 10-15 minuter…. ångest….
FAAAAAAAAAN!!! Det var faktiskt rätt länge sen jag hade ångest sist. Å detta är väl bara ett tecken på att jag faktiskt befinner mig i ett bakslag.

Hur som helst så tänker jag att jag skall försöka vila en stund & se om den lägger sig. Så jag skjuter en timme på gymbesöket bara. Men näää, efter en halvtimme så går jag till badrummet & tar en Oxascand. Kryper tillbaka under filten i soffan & tänker; – Det är tur att gymet har öppet dygnet runt.

Efter ytterligare 45 minuter, så har medicinen bara tagit udden av attacken, så jag klurar på om jag skall ta en halv tablett till. Men bestämmer mig för att inte göra det utan försöka vila istället… & somnar. Sover gott i 1½ timme & vaknar upp utan ångest, men matt. Så istället för 40 min i crosstrainern, blev det soffläge hela kvällen.

Bestämmer mig tidigt för att INTE ha dåligt samvete! Utan att ta nya tag imorgon & där är jag nu. Jag har ätit en grötfrukost & skall snart borsta tänderna & klä på mig. Vill komma iväg innan magen börjar kurra efter lunch….

C ya’ll

 

Ett år har gått… (varning för långt inlägg)

Lördag & jag har haft en riktigt kämpig vecka.

Bakslaget kom lagom till årsdagen av sjukskrivningen, som var i torsdags. Å för första gången på mycket länge blev jag riktigt arg & uppgiven. ”Ska jag aldrig någonsin mer orka med en normal jävla dag – att BARA gå till jobbet & sedan gå hem, laga mat & plocka lite innan det är dax att sova?”
Mot malmökontoret
Men när jag svurit & bannat mig själv en stund, så insåg mitt logiska & sunda jag att det inte är någon idé att bli arg. Det är ingen idé att banna mig själv… det är bara att surfa med på vågen & försöka lära sig att tackla hindren.
Det är bara jag som kan försöka lära mig hur mycket jag orkar. Det är bara jag som kan lära mig vad som ger energi. Det är bara jag som kan lära mig att sålla bland alla ”vill” & ”måsten”. Å det är bara jag som kan se till att skapa ett hållbart jag.

I onsdags var det som om någon drog ner rullgardinen, jag kände hur jag helt plötsligt blev extremt gråtmild. Jag kände att alla känslor satt utanpå kroppen & jag var fruktansvärt lättirriterad. Så jag tänkte att jag skall ta en låååång & lugn promenad i skogen när jag kommer hem från jobbet.
skogsstigen
Men när jag kom hem pös luften ur mig & jag bestämde mig för att ta en powernap på 30 min innan jag gav mig ut. Jag slocknade som om jag fått en rak höger….
Å vaknade upp 2½ timme senare…. men orkade inte lyfta ett finger. Jag insåg sakta vad som hänt, så jag låg snällt kvar i soffan, under min filt & var ledsen. Ledsen för att jag inte kom ut på promenaden jag så väl behövde, ledsen för att jag sovit så länge, ledsen för att jag var ledsen…
vila-pa-soffan

Jag gick & lade mig tidigt, redan vid kl 21 & sov som en klubbad säl heeeela natten. Men var fortfarande extremt trött i torsdags morse… allt gick i ultrarapid….  Å när jag kände att jag fick använda ALL energi för att komma i kläderna brast det & jag messade syrran & frågade om det var OK att jag jobbade hemifrån. Å fick tillbaka ett; ”SJÄLVKLART”
Å JA, det fick mig att gråta en skvätt till.

Under den här resan är jag så glad & tacksam för min familj, mina vänner & kollegor! De har varit helt fantastiskt underbara & förstående, till & med när jag själv inte förstått.
livet handlar om

Det är lite svårt att fatta att det gått ett år. Jag hittade en länk till min blogg på IForm bland minnena på Facebook på årsdagen läs den här.

Å när jag läser inlägget idag, så kommer alla känslor & tankar tillbaka från de sista veckorna innan jag äntligen pallrade mig iväg till läkaren.

Hur jag grät för allt, hur jag bara sov…. dygnet runt. Ångesten som hade sina klor i mig & hur jag kände att den blev kraftigare för varje gång den fångade mig.
Å hur jag VARJE dag tänkte; ”imorn, då mår jag bättre. Bara jag får vila lite…” ”Imorn, då kommer allt bli bra”… ”imorn….”
you cant have a better tomorrow

Så här 367 dagar senare, så ser jag mer ”nyktert” på hela upplevelsen. Jag blir glad av att läsa i inlägget att jag accepterade det som var & genast började googla mig fram till vad jag skulle prova för att må bättre.

Å det är vad jag gjort, OFTA, under det här året… Min google vet nästan inte om att söka på annat än ”utmattningssyndrom”, ”utmattning”, ”komma tillbaka från utbrändhet”, ”meditation” & ”träning för utbrända”.
road to recovery

Men det är värt att notera; alla blir utbrända på olika sätt… av olika orsaker & alla hittar sitt eget sätt att komma tillbaka på. Å vad jag lärt mig under resan är att jag måste hitta mina sätt att komma tillbaka på.

Initialt, så trodde jag bara att det var de sista 3-4 årens elände som dykt upp titt som tätt, som fått mig på fall. Men efter att ha träffat ”min” psykolog; Dr Bo, så har jag förstått att jag haft mycket otalt med mig själv, så långt som 20 (!!) år tillbaka i tiden.
Dr Bo fick, varenda en av våra tio träffar, känslorna att dansa rave i kroppen på mig. Jag var så mentalt slut när jag gick därifrån att jag undrar hur jag tog mig hem! Men vi fick åxå tillsammans, en hel del pusselbitar på sin rätta plats. Å när den poletten ramlade ner… EUFORI är det enda ord jag kan komma på som beskriver känslan.

hjärtan

Jag skulle ljuga om jag sa att det varit en lätt resa… dessa 367 dagar.
Men jag är helt ärlig när jag säger att det blir lättare för varje dag som går…. & DET måste vara mitt fokus. Att det blir bättre, att det blir lättare…

Nu skall jag nog ta en prommis till gymet i regnet & se om mitt fingeravtryck fortfarande funkar…

Kram på er.

Det här med ångest – en knepig grej

I början av min sjukskrivning hade jag väldiga problem med ångest…
Å det kom jag på efter några veckor…. & det var en verklig ögonöppnare! För min ångest har utvecklats under den här tiden.

I början så var det klassiskt tryck över bröstet, något jag kunde andas bort själv. Å tryck över bröstet hade jag haft i perioder i flera år. Men eftersom det var hanterbart, så var det inget jag kände att jag behövde professionell hjälp med.
ångestMen efter samtal med min psykolog, Dr Bo – så kom vi fram till att min ångest tar sig lite olika uttryck. Å jag tyckte den dök upp på konstiga tider… Ett exempel som jag skrivit om tidigare här i bloggen; jag blir frusen inifrån skelettet & ut, på nå konstigt vis. Å frysknottrig över hela kroppen. Detta kunde dyka upp närhelst på dygnet & jag hittade inget som utlöste den. För jag sade till Dr Jan att jag kunde få det när jag satt & tittade på TV -Ja men vad är det du ser på TV då?
Hmmm det som slog mig var att en gång kikade jag på handboll… då berättade han att det kan vara så att jag förknippade handbollen med en lycklig tid i mitt liv & det utlöste ångesten…

Den sista veckan har ångesten spelat mig spratt igen… jag kan få ångest så snart jag svänger benen över sängkanten. Är jag då stressad över den kommande dagen? Att jag nu sitter i soffan & nästan hör skelettet krackelera, har jag koll på! Har ett  halvt öga på Biggest Loser VIP & anar att det är en reminder om min egen övervikt & hur jag saknar den starka kropp jag hade för 15-20 år sen.

Jag som inte tagit några Oxascand på 8-10 veckor… det känns som ett nederlag. Men å andra sidan, att vara snortrött & ha ångest ser jag som ett väldigt milt bakslag ändå.
dont stress, do your best

Hoppas att det inte är alltför långrandigt bara…

Kram på er.

Blir man starkare av det evinnerliga krigandet?

Detta evinnerliga krigande…. *suck* det

Det känns så grymt tjatigt, men fortfarande är varje dag ett krigande… det är satans tufft att jobba 75%. Jag är helt dränerad när jag kommer hem.. både fysiskt & mentalt.
Den fysiska tröttheten är lamslående… jag får verkligen kriga för att ta mig för de mest grundläggande saker, såsom matlagning, städ & tvätt. Men med vinnarskallen, så blir det mesta gjort ändå. Det är den där nedrans hjärntröttheten som ställer till det mest för mig! Jag har ju länge trott att man inte kan känna hjärntrötthet. Men tro mig, det känns som om någon tryckt på en slowmotion knapp. Tankar ”fejdar” ut i någon slags sockervadd… fokus är kämpigt, jag kan fokusera på datorn på jobbet t ex, men så fladdrar något till i ögonvrån & vips, så är jag borta.

even miracles take a little time

Bilkörning har blivit lite läskigt, men jag inser att jag måste träna på det mycket mer. Å det läskiga med bilkörningen är att jag missar att läsa skyltar, tycker att det händer för mycket i ögonvrån hela tiden. Å så farten… jag tycker det går fort om det är mycket bilar ute på vägen, även om  jag kanske bara kör 70 km/tim. Jag som varit en riktig fartsyndare! Så jag är lite glad att jag lättat på gaspedalen, men måste komma över rädslan.
bilkörning
Jag vet att meditation ökar koncentrationsförmågan, så jag måste nog ta ordentligt tag i den igen, lite mer action på det området helt enkelt…

Fattar inte att det skall vara så svårt!

 

Jag gör det helt enkelt på en gång nu då….
Kram på er så länge…

 

Återfall i utmattningen & medveten promenad.

Efter några veckor med ett vedervärdigt återfall i min utmattning, där tröttheten varit lamslående, har jag nu krigat mig tillbaka. Jag har näsan ovan vattenytan igen. Tjohooo!
Å återfallet började efter semestern, när jag började jobba 75% för tre veckor sen. Det var något som jag var inställd på… att få ett återfall. Frågan var väl bara hur hårt det skulle slå.
Jag har nästan inte orkat mer än jobbat mina 6 timmar per dag för att sen åka hem & slockna i soffan… Mitt stresstics i vänster öga har retat gallfeber på mig ända sedan jag började jobba efter semestern. Ångesten är på besök minst en gång per dag & jag krigar för allt vad tygen håller för att inte ta till min medicin.
wake up, survive, go to bed
Men nu orkar jag inte med detta längre… Det får vara nog nu…

Jag vet vad som skall till för att jag skall må bättre;
* Jag måste ta mig tid för mina promenader (nåt jag inte orkat sen jag började jobba).
* Jag måste åxå se till att få mina 9 timmars sömn.
* Jag måste äta regelbundet (nåt jag totalt släppt) – för att slippa sötsuget.
* Jag måste ta mig tid att meditera en liten stund varje dag.
* Så ska jag försöka komma igång med yoga igen.

road to recovery

I helgen har jag inte gjort så mycket. Igår tillät jag mig att sova så länge jag behövde, vilket resulterade i nästan 11 timmars sömn!! Så skönt! Men idag tog jag mig ut på vad jag kallar en ”medveten promenad”. Då är det inga lurar i öronen, utan bara promenera – i lagom tempo, en fot framför den andra & känna in omgivningen, lyssna på fåglarna,  njuta av den friska luften & titta på färgskiftningarna i träden. Jag vet, låter flummigt, men prova… det är väldigt avkopplande.
Eftersom jag sedan några veckor dessutom har ont i min högra höft, så ville jag inte gå så långt… eller så fort… så en ”medveten promenad” passade utmärkt.
Jag har dock hittat en yogaövning, som man kan göra varsom helst, bara du har en stol; Kontorsyoga för höften – jag hoppas att den skall stretcha ut höften & så småningom minska smärtan. Å om ni kikar på filmen, så ser ni att hon fäller sig framåt & kan vila huvudet på bordet. Jag är så lååååångt därifrån, vilket lite bevisar för mig att det kanske finns en anledning till att jag har ont. Att man kan göra övningen på en kontorsstol underlättar åxå, för då kan jag ta en liten paus på jobbet & stretcha ut höfterna.

Nu hoppas jag att jag skall TA MIG I KRAGEN & få till detta, så att jag får ihop det med att jobba 75%. Jag var hos läkaren i onsdags & fick förlängt min sjukskrivning på 25% till den 3 oktober. Vi dividerade en hel del fram & tillbaka om jag kanske skulle ta ett steg tillbaka & jobba 50% igen, men jag vill försöka kriga på & jobba 75%. Jag har sagt det säkert en miljon gånger känns det som, men jag anser att detta med att komma tillbaka från utmattningssyndrom är lite som konditionsträning. Man måste pressa sig själv lite grand för att öka på orken… Såååå nu kör vi.
Remind yourself
Så nu får det bli lite söndagsförberedelser här hemma…. ta en dusch, kanske lägga en ansiktsmask, ladda kaffebryggare & göra en smoothie till frukosten imorn. Jag brukar göra smoothien kvällen innan, med yoghurt, frysta blåbär & hallon. Sen beroende på vad jag äter mer till frukost, så kan jag på morgonen bara röra i lite fiberhavregryn.

Ha en fortsatt härlig söndag kompisar.

Kram

 

Det var alldeles för länge sen sist…

…men nu står 2 stycken kladdkakor i ugnen.
kladdkaka
Jag har tidigare, innan min utmattning, bakat kolossalt mycket. Å jag älskar att baka. Att få sätta händerna i en bull- eller kakdeg är avkoppling för mig. Där jag bara fokuserar på ”här & nu”. Å som jag saknat det. Flera gånger under de här månaderna har jag tänkt att jag skall ”passa på” att baka, eftersom jag har så mycket tid över. Men orken & den där riktiga viljan har inte funnits där. Men de sista veckorna har jag tänkt på det så gott som varje dag. Å idag hände det! Nu ska jag nog försöka ta upp bakandet lite smått igen… så familj, vänner & kollegor lär bli överösta med bakverk framöver.

Alla har vi vårt eget sätt att hitta avkoppling. Det kan vara att umgås med vänner, ta en promenad, städa, ta ett varmt bad, få massage, läsa en bok, baka, gå en svamp- eller bärtur i skogen, meditera…. självklart kan det vara flera olika saker. Hur hittar du avkoppling?

                               Å framför allt; ser du till att få tid till avkoppling?

groda som slappar i soffa

Kram på er.