Ångesten har hållit mig fången hela dagen…

Onsdag & min första lediga dag….

Jo, jag har tagit ledigt onsdag & torsdag för att få en lång midsommarhelg. Å jisses som jag behöver det.

Jag vaknade vid kl 8 idag men låg kvar i sängen & lyssnade på ljudbok till 9… sedan gick jag upp & käkade frukost. Så skönt att bara få vara… utan en massa måsten & borden. Men så dök en gammal ovän upp; Ångest…

Men jag försökte rida ut den med att fokusera på andningen. Det gick sisådär…. så jag bänkade mig i soffan & kikade på slutet på Nyhetsmorgon med en kopp kaffe & började trassla ut garnhärvan som Theo lekt med i helgen… det har tagit mig 4 dagar, men jag lyckades till slut reda ut den enorma härvan… Vid 12 snåret hade ångesten fortfarande inte gett med sig (efter drygt 3 timmar), så jag tog en tablett & satte mig i soffan & virkade lite, med förhoppning om att medicinen skulle kicka in på en timme, så jag kunde komma ut på en prommis…

Men ICKE!!! Så jag har suttit i soffan & virkat mest hela dagen…. varvat med lite gråt & ångest. Nu är det snart läggdags…. är rätt trött efter att ha krigat med ångesten hela dagen.

Men jag hoppas på en bättre dag imorgon… 🙂

Kram på er

Ny vecka & jag är ett vrak

… jag andas, alltså är jag.

OK, det kanske var lite överdrivet… men mitt bakslag är verkligen massivt just nu. För första gången på mer än ett år, så har jag fått medicinera för min ångest flera dagar i rad. Så jag längtar sååå tills imorgon när klockan slår 17, för då går jag på ledighet & skall inte jobba något mer denna vecka. Det betyder FEM dagars ledighet. 

Fem dagar att göra vad jag vill, gå & lägga mig när jag vill, gå upp när jag vill… inga ”måsten” & ”borden”. Å så ska det få bli… för jag behöver det sååå mycket just nu. Det är lite så att jag önskar att det var fråga om 5 veckors semester & inte 5 dagar…

Jag har krig med mig själv minst en gång i timmen. Å jag kommer på mig själv med att ta ett djupt andetag in, fylla lungorna för att sedan sakta (& tyvärr inte ljudlöst) låta luften sakta pysa ut mellan läpparna.
Jag gör detta automatiskt för att det ibland inte känns som om jag får tillräckligt med luft. Det är inte så att jag känner att jag får en panikattack, eller att jag skall kvävas.. utan mer som om jag inte andats tillräckligt ”djupt” på ett tag. Å det faller ju på sin naturlighet. Är man stressad, så tenderar man till att andas väldigt ytligt…

Något som faktiskt funkar hyfsat tillfredsställande är min vardagsmotion. Jag krigar på med att få ihop mina 12000 steg per dag & det går över förväntan. Men jag har bra draghjälp i syrran & det faktum att jag får passa Theo (Robin & Belindas hund) ibland. Det gäller att klappa sig själv på axeln även för de små sakerna. Maten är det si & så med, men jag ger mig själv tålamod med den & försöker att inte fokusera så mycket på vad jag äter, utan på att faktiskt äta regelbundet.

Jag vet sedan min förra resa att jag utan att tänka på det, kommer att välja mer hälsosamma alternativ när jag hittar en smula balans… Så just nu får det vara vad det är… det är ändå grundstenarna som betyder något för att det skall bli stabilt!

Mina grundstenar just nu är: 
1. Sömn
2. Äta regelbundet
3. Vardagsmotion

Nu skall jag ägna mig åt grundsten nr 1 – Sömn!

Natti natti

Trött, orkeslös & orolig med huvudvärk

Lördag förmiddag… & jag är trött. Jag är trött, orkeslös, orolig & har haft huvudvärk i snart tre dagar…. Å NEJ, Alvedon hjälper inte. Dessutom har min ångest så smått börjat att komma tillbaka…

Orsakerna? Japp orsakerna… för de är flera… tyvärr.
* Det har inte funnits tillräckligt med andhål på jobbet. Det är mycket att göra & en massa nytt att lära sig just nu. Vilket kräver enormt av mig i form av koncentration & effektivitet. Å jag gör lika mycket på mina 6 timmar per dag, som mina kollegor gör på 8 timmar per dag.
* Renoveringen hemma… att ha det så rörigt hemma är långt ifrån bra för mig. Jag vet att vi är på målrakan nu. Men vi har hållit på ända sedan i maj & att ha mycket på jobbet & inte kunna finna lugn & ro hemma är riktigt tufft.
* Att veta att Robin just nu har det rörigt i sitt hockeylag & föreningen han spelar i, är påfrestande för mig som mamma. Han vill så klart visa att han klarar sig själv & jag har full förståelse för det. Men oron gnager ändå i mig.
* Det gnager åxå i mig att jag måste ta tag i mina tänder. Å det faktum att det kommer att kosta skjortan & halva brallan. Men jag MÅSTE göra det, trots tandläkarrädsla & djuuupa hål i plånboken.

I allt detta, så är jag just nu så djupt i mitt bakslag att jag inte orkar något överhuvud taget. Det gör att till & med det jag vet ger mig energi får stå tillbaka.
Men jag har varit här förr…. & jag känner tilltro till att jag kommer att få energi för att ta en kortare promenad. Bara jag får vila. Jag känner tilltro till att jag kommer att få energi till att göra ett kortare yogapass, bara jag får vila… Jag känner tilltro… Jag känner tilltro…

JAG KÄNNER TILLTRO!

 

Obeskrivligt trött

Ikväll är jag obeskrivligt trött…

Det blev sent igår & det har varit en mastig dag på jobbet. Så när jag promenerade hem kom tårarna… & jag grät nästan hela promenaden hem &väl hemma hade jag sådan huvudvärk att det blev 2 Alvedon & vila på soffan.

Jag tvärsomnade… & vaknade utan huvudvärk 30 min senare… Men nu är den tillbaka & jag är fortfarande galet trött.

Så här blir det skutt i säng nu & hoppas att sömn ger mer energi för att orka morgondagen.

Kram på er.

Söndag & välkomnar en smula energi…

Sov oerhört länge idag åxå… vaknade till första gången vid halv 9, men låg kvar i sängen & pendlade mellan slummer & vakenhet i över två timmar! Så jag har skrapat ihop närmare 11 timmars sömn inatt.

Nu är klockan 14.30 & jag har ätit resterande bananplättar från igår, vikt lite tvätt, plockat ur diskmaskinen, hängt tvätt, dragit igång en ny maskin & rivit lakan i sängen.
HALLELULJA!!

Som jag är tacksam för den energin! Som jag har väntat! Nu hoppas jag att jag är på rätt spår & att jag är på väg framåt… igen. #lyckligtjej

Jag klurar på en kortare promenad… för att få lite frisk luft. Å kanske tanka ytterligare lite energi… Behöver ändå gå med lite sopor + boka tvättstugan (för att tvätta soff- & kuddöverdrag i veckan), då passar det ju bra att fortsätta på en kortare prommis.

Jo, men så får det bli…
C ya later

 

 

Med en energinivå på minus – hur tar jag mig i kragen?

Så var det en ny vecka med nya möjligheter…

Hur många gånger ha jag inte sagt så till mig själv? Å sen finns helt enkelt inte energin.. Så har det varit i några veckor nu. Å den där linjen mellan att pressa sig själv en smula för att orka mer & att ta i för mycket….. Den är så tunn att den varken syns eller går att ta på. Rätt vad det är, så har du fallit…

Å jag har fallit nu… hårt! Jag kan meddela att det gör satan-i-gatan-ont åxå. Å jag försöker i panik hitta något att kravla mig fast vid, för att inte falla ännu längre ner i avgrunden…
Jag har varit gråtfärdig i ett par veckor… är så obeskrivligt trött att det inte finns energi till att laga mat, ta rätt på tvätt eller ens de enklaste sysslor hemma! Jag har återigen NOLL energi, NOLL koncentrationsförmåga – får läsa längre mail 2-3 ggr igen.

Hur i hela friden skall jag hitta energin igen? Tja, det finns inte så mycket annat att göra än att TA SIG I KRAGEN… igen… & igen… & igen…
Jag befinner mig på läge NOLL just nu. Så jag måste revidera träningsplaner, yogaplaner – ja i princip alla planer, förutom den att vila. Å hur mycket det än bär mig emot, hur mycket mitt logiska jag vet att promenader & frisk luft ger energi. Så finns inte energi till det nu…

Jag får vackert kapitulera & inse att jag måste lyssna på min kropp – Så som jag lärde mig för lite mer än ett år sedan, då jag blev sjukskriven på heltid, gick hem & drog täcket över huvudet & bara bestämde mig för att sova närhelst jag var trött. Å de första veckorna satte jag nog någon form av världsrekord i att sova. Men vet du vad, en dag vaknade jag & hade energi att gå en kort promenad runt kvarteret…

Så, nu drar jag i handbromsen på allvar… jag skall ge mig själv vila! En extra timmes sömn om natten, en eftermiddagslur efter jobbet… & orkar jag… så ska jag gå ut i friska luften. Å så ska jag gräva i arkivet efter tips & idéer för hur jag bar mig åt för ett år sen. Gräva djupt i minnet efter de där aha-upplevelserna jag hade hos min psykolog Dr Bo & sedan hos min KBT-terapeut Stina.

Vi börjar så…. eller vi, vilka vi? Jag börjar så…
kram från tröttmössan

När kroppen fått nog…

Torsdag kväll & en dag kvar på arbetsveckan…

Jag är precis lika dränerad på energi idag, som igår… & jag har idag fått erkänna för mig själv att det inte finns ork till motion, även fast det är vad jag mest av allt behöver. Men jag får nog lägga motion på hyllan ett par dagar & bara tillåta mig själv att VILA när tillfälle ges.

Jag har ju varit orolig för att inte känna igen eventuella symptom på ett bakslag… & jag hade ett långt samtal med Dr Bo om detta för snart ett år sedan. Men jag kan säga att jag känner dem sååå tydligt… de har de sista veckorna börjat att visa sig. Ett symptom efter ett annat. Det brukar börja med att jag tappar energi.. känner mig trött & inte orkar göra något mer än egentligen att ta mig till jobbet, jobba & sedan åka hem.
Nästa steg är att jag börjar sova dåligt – jag sover 45 min till en timme i stöten & har sedan svårt att somna om. Efter det brukar symptomen komma slag i slag… jag är inte hungrig.. börjar äta dåligt… Jag vet att jag behöver mat för att få energi, men har ingen energi att laga mat (inte ens köra en tallrik gröt i micron). Det blir på något sätt minsta motståndets lag.

Å sedan har vi detta med fokus, min förmåga att fokusera & koncentrera mig blir obefintlig. Allt bara snurrar i huvudet & jag glömmer de enklaste rutiner. Alla ljud omkring mig intensifieras något enormt… Hur jag vet det? TVn hemma – jag har normalt volymen på ca nivå 15. Men dessa kvällar, så känns det som om volymen är på högsta, så jag sänker volymen gradvis under kvällen. När jag sedan startar TVn nästa dag, så inser jag att volymen är så låg att jag knappt hör vad som sägs…

Som sista symptom – de som åxå är de tråkigaste & allra jobbigaste. Framförallt för min omgivning. Jag blir extremt lättretlig, jag blir grinig & arg. Mitt tålamod försvinner helt & jag tänder på alla 12 cylindrar på en nanosekund.

Å jag måste lära mig att försöka dra i handbromsen redan när tröttheten börjar sätta in,  för att bromsa bakslaget innan det leder till att jag blir energi- & orkeslös. Innan jag börjar sova dåligt… Just nu kan jag ju, sedan dryga veckan tillbaka, bocka av SAMTLIGA symptom.

Så denna vecka har jag försökt att komma i säng & fått sova en timme längre på nätterna. Å för att inte riskera att vakna stup i kvarten, så har jag tagit ½ insomningstablett till natten. Det är sämre med att sköta matintaget, att komma t på en kort promenad & få lite frisk luft & få till en stunds meditation som lugnar både kropp & själ. Fokus, koncentration & lättretligheten brukar ge med sig när kroppen & själen lugnar ner sig.

Men att jag är medveten om vad som händer & vad som behövs räcker långt för mig. Nu har jag snidat till sömnen, så nästa steg är att se till att jag får till mat, meditation & motion…
Men en sak i taget.

Nu blir det dusch & sen sängen…

Besök hos Dr Jan

I går var jag på återbesök hos Dr Jan. Å när jag gick därifrån var jag lite deppig… en smula uppgiven & rätt så djävla ledsen.

Vi konstaterade rätt så snart att jag mådde långt ifrån bra. Å min semi-influensa gör inte saken bättre… tvärtom. Så han sjukskrev mig fortsatt på 25% ytterligare 6 veckor!!! Å det var vad som gjorde mig deppig, uppgiven & ledsen.

Uppgiven – för att jag är så less på att inte kunna hålla fokus, less på att vara trött & less på att känna mig hopplös.

Deppig – för att det känns som om jag aldrig kommer att bli frisk. Deppig för att jag inte vet vad mer jag skall göra. Vad har hänt med att ta ett piller & bli pigg?

Ledsen – för att jag inte orkar göra allt jag skulle vilja. Ledsen för att det känns hopplöst att komma någonvart i tillfrisknandet. Å ledsen för att jag är uppgiven & deppig.

Men samtidigt, så var jag ju tacksam för att han sjukskrev mig ytterligare. Det är ju vad jag behöver för att hitta lugnet igen. Det är vad jag behöver för att få tid för vila & återhämtning. Å samtidigt som jag är så väl medveten om att detta är vad jag behöver, så är det så galet frustrerande att jag ännu efter ett år inte kommit tillbaka fullt.

Jag får kapitulera inför mitt eget konstaterande – jag har ett bakslag. 

Å när jag nu konstaterat det, så får jag  helt enkelt dra mig tillbaka på min kammare & klura ut någon genial handlingsplan för att hitta tebax…. återkommer i frågan! Så länge, så lämnar jag er med en bild, som säger mer än tusen ord.

Det är dax att göra kväll…

Det blev ett besök på gymmet idag! Å vad skönt det var att komma dit…
Men GOD DAMN vad jobbigt det var.
Jag gjorde som vanligt & ställde timern på 40 minuter i crosstrainern. Å normalt brukar jag behöva plocka fram pannbenet de sista 10 minuterna….

Men idag fick jag ropa in det redan halvvägs! Jäklars vad motigt det var. Men mitt pannben såg till att jag genomförde mina 40 min på crosstrainern! TJOOOHOOOOO.

När jag var färdig med crosstrainern, så körde jag axlar & triceps… Jag kommer förmodligen inte att kunna lyfta armarna imorgon. Men jisses så skönt att ha det avklarat.
Jag hann hem lagom till hockeyn började – DIF mötte Växjö hemma på Hovet & jag fick inta lunchen framför TVn (jo man får det när det är hockey).

Resterna av en färdiggrillat kyckling från en lunch i veckan, lite keso & grönsaker. Så smarrigt. Å så jag kan ju meddela att DIF vann… gött mos!
Sen blev det vila i soffan, jag slocknade en timme… så jag hoppas innerligt att jag kan sova för natten när det är dax för det om ca 1 timme. Men anar att kroppen behöver det med tanke på grymt gympass & bakslag…

Men efter en låååång varm dusch, så skar jag ihop en liten middag…. kändes lite enformigt, för enda skillnaden från dagens lunch var att kycklingen blev utbytt mot lite rostbiff (åxå rester från en lunch i veckan).

Försökte i alla fall mysa till det & tända lite ljus. Så det blev lite romantiskt… även om drycken till middagen vatten) inte serverades i vinglas, utan direkt från min sportflaska. Nåja, jag får väl jobba lite på den där mysiga, romantiska stämningen en smula…

Nu har jag börjat släcka ner här hemma, så det blir lite mysigare belysning, jag har sänkt ljudet på TVn. För att så sakteliga börja zooma ut lite…
Jag skall bara ladda kaffebryggaren & sen packa morgondagens väska, sen är jag redo att göra natt.

Vi hörs imorgon igen.

Kramis

Ett år har gått… (varning för långt inlägg)

Lördag & jag har haft en riktigt kämpig vecka.

Bakslaget kom lagom till årsdagen av sjukskrivningen, som var i torsdags. Å för första gången på mycket länge blev jag riktigt arg & uppgiven. ”Ska jag aldrig någonsin mer orka med en normal jävla dag – att BARA gå till jobbet & sedan gå hem, laga mat & plocka lite innan det är dax att sova?”

Men när jag svurit & bannat mig själv en stund, så insåg mitt logiska & sunda jag att det inte är någon idé att bli arg. Det är ingen idé att banna mig själv… det är bara att surfa med på vågen & försöka lära sig att tackla hindren.
Det är bara jag som kan försöka lära mig hur mycket jag orkar. Det är bara jag som kan lära mig vad som ger energi. Det är bara jag som kan lära mig att sålla bland alla ”vill” & ”måsten”. Å det är bara jag som kan se till att skapa ett hållbart jag.

I onsdags var det som om någon drog ner rullgardinen, jag kände hur jag helt plötsligt blev extremt gråtmild. Jag kände att alla känslor satt utanpå kroppen & jag var fruktansvärt lättirriterad. Så jag tänkte att jag skall ta en låååång & lugn promenad i skogen när jag kommer hem från jobbet.

Men när jag kom hem pös luften ur mig & jag bestämde mig för att ta en powernap på 30 min innan jag gav mig ut. Jag slocknade som om jag fått en rak höger….
Å vaknade upp 2½ timme senare…. men orkade inte lyfta ett finger. Jag insåg sakta vad som hänt, så jag låg snällt kvar i soffan, under min filt & var ledsen. Ledsen för att jag inte kom ut på promenaden jag så väl behövde, ledsen för att jag sovit så länge, ledsen för att jag var ledsen…

Jag gick & lade mig tidigt, redan vid kl 21 & sov som en klubbad säl heeeela natten. Men var fortfarande extremt trött i torsdags morse… allt gick i ultrarapid….  Å när jag kände att jag fick använda ALL energi för att komma i kläderna brast det & jag messade syrran & frågade om det var OK att jag jobbade hemifrån. Å fick tillbaka ett; ”SJÄLVKLART”
Å JA, det fick mig att gråta en skvätt till.

Under den här resan är jag så glad & tacksam för min familj, mina vänner & kollegor! De har varit helt fantastiskt underbara & förstående, till & med när jag själv inte förstått.

Det är lite svårt att fatta att det gått ett år. Jag hittade en länk till min blogg på IForm bland minnena på Facebook på årsdagen läs den här.

Å när jag läser inlägget idag, så kommer alla känslor & tankar tillbaka från de sista veckorna innan jag äntligen pallrade mig iväg till läkaren.

Hur jag grät för allt, hur jag bara sov…. dygnet runt. Ångesten som hade sina klor i mig & hur jag kände att den blev kraftigare för varje gång den fångade mig.
Å hur jag VARJE dag tänkte; ”imorn, då mår jag bättre. Bara jag får vila lite…” ”Imorn, då kommer allt bli bra”… ”imorn….”

Så här 367 dagar senare, så ser jag mer ”nyktert” på hela upplevelsen. Jag blir glad av att läsa i inlägget att jag accepterade det som var & genast började googla mig fram till vad jag skulle prova för att må bättre.

Å det är vad jag gjort, OFTA, under det här året… Min google vet nästan inte om att söka på annat än ”utmattningssyndrom”, ”utmattning”, ”komma tillbaka från utbrändhet”, ”meditation” & ”träning för utbrända”.

Men det är värt att notera; alla blir utbrända på olika sätt… av olika orsaker & alla hittar sitt eget sätt att komma tillbaka på. Å vad jag lärt mig under resan är att jag måste hitta mina sätt att komma tillbaka på.

Initialt, så trodde jag bara att det var de sista 3-4 årens elände som dykt upp titt som tätt, som fått mig på fall. Men efter att ha träffat ”min” psykolog; Dr Bo, så har jag förstått att jag haft mycket otalt med mig själv, så långt som 20 (!!) år tillbaka i tiden.
Dr Bo fick, varenda en av våra tio träffar, känslorna att dansa rave i kroppen på mig. Jag var så mentalt slut när jag gick därifrån att jag undrar hur jag tog mig hem! Men vi fick åxå tillsammans, en hel del pusselbitar på sin rätta plats. Å när den poletten ramlade ner… EUFORI är det enda ord jag kan komma på som beskriver känslan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det varit en lätt resa… dessa 367 dagar.
Men jag är helt ärlig när jag säger att det blir lättare för varje dag som går…. & DET måste vara mitt fokus. Att det blir bättre, att det blir lättare…

Nu skall jag nog ta en prommis till gymet i regnet & se om mitt fingeravtryck fortfarande funkar…

Kram på er.