Min utmattning del 6/7

Min psykolog, Dr Bo & jag har som sagt var tidigare; grottat rätt djupt i orsakerna till sjukskrivningen.

Å något som åxå spelat in, precis lika mycket som mitt privatliv, är mitt arbetsliv. Jag tycker verkligen att mitt jobb är roligt… & 4 dagar av veckans 5 arbetsdagar är det roligt att gå dit. Mina arbetsuppgifter är omväxlande & ingen flytt är den andra lik… det är alltid olika parametrar att ta hänsyn till & man måste verkligen ha hjärnan med sig till jobbet varje dag.

Företaget jag jobbar för har vuxit något enormt under de 10 år jag jobbat där. Vilket är otroligt roligt. Det ger oss en  hel del utmaningar att ta itu med. Något som jag tycker är enormt skoj, att få jobba & tänka utanför ramen. Men det har även inneburit att vi måste strukturera om vår organisation en del… så det har varit många omorganisationer, nya rutiner, ombyggnationer av affärssystem etc. Det frestar på en del… bara under de sista 2 åren har vi genomgått lika många omorganisationer.

Till det så är det några ”gamla stötar”, som varit med i företaget sedan tidernas begynnelse, som valt att gå vidare med andra utmaningar i livet. Sen finns det en & annan som är föräldraledig åxå. Å att hitta personal att ersätta dessa är inte alltid lätt…

Med omorganisationer, personal som slutar & går på föräldraledighet, så blir det mycket nytt att lära sig… För vi får ju lära oss nya konton för att kunna täcka för varandra, allt nytt är ännu inte hugget i sten, vilket gör att vissa delar blir en smula tungrodda. Men att lära sig nytt är ju åxå något jag finner otroligt roligt, spännande & utvecklande.

Ja, ni fattar säkert… jag vill inte gå in på fler detaljer då bloggen inte handlar om mitt jobb… 🙂

Men det bidrog ju så klart till kraschen, en hel del…

Å när jag träffade & pratade med Dr Bo, psykologen, så var han noga med att påtala för mig att jag inte kan påverka omorganisationer på jobbet. Däremot kan jag försöka lära mig hur jag hanterar informationen & framför allt tar till mig den nya organisationen.

Så det är väl vad jag försöker att fokusera på nu. Det är mycket som hänger i luften sedan länge, men jag skall försöka att koncentrera mig på det som rör mitt dagliga arbete! Å allt annat får jag försöka lägga åt sidan, till dess det blir ett ”måste” att ta itu med. För att heller inte oroa mig, eller reta upp mig i onödan, skall jag så långt det är möjligt hålla en neutral inställning till det jag inte kan påverka.

Kram på er.

 

Min utmattning del 5/7

Under hockey VM som arrangerades i Sverige 2013 & 2014, så jobbade jag som volontär. Två fantastiska år, då jag fick äran att träffa en hel massa hockeyintresserade människor & komma spelare & ledare riktigt nära. Å samtidigt se hur mycket människor ett sådant arrangemang slukade för att rulla runt.

Under dessa turneringar fick jag nys om att Globe Arenas sökte extra personal under kvällar & helger till alla de olika evenemang som arrangerades på Hovet, Globen & Tele2 Arena.

Så jag sökte, dels för att få in lite extra slantar, dels för att få träffa besökare/kunder öga mot öga, något jag inte gör i mitt vanliga jobb. Å så var det en bonus att få betalt för att kunna kika lite på evenemangen…

Jag satte upp mig på 2-3 pass i veckan… ibland när det var större arrangemang, kunde jag jobba 4 pass på en vecka. Med allt från hockey, fotboll & boxningsgalor till konserter.

Det var fantastiskt roligt. Vi som jobbade var en salig blandning av människor. En del pluggade & hade detta som extraknäck, en del var pensionärer & drygade ut en dålig pension. Andra var som jag, hade ett jobb där man inte träffade så mycket folk, men heller inte tackade nej till de extrapengar det innebar.

Det enda var att jobbade man som jag heltid & slutade kl 17 på sitt ordinarie jobb, så var det stressigt att hinna in till Globen till extrapassen började. Sedan var man inte hemma & i säng förrän framåt kl 23 om det var hockey eller fotboll. Var det konserter kunde klockan bli långt efter midnatt.  Så stress & lite sömn, vilket är sämsta tänkbara kombo.

Men det gled in lite extrapengar & jag hade fantastiskt roligt… & tänkte då att det var väl värt det.

Men så, i augusti förra året, strax innan jag blev sjukskriven, så fick vi mail om att Globe Arenas var uppköpta av ett annat bolag. Så vi behövde komma på nya intervjuer för att skriva på nya anställningsavtal….

Å vi hade massor att göra på mitt ordinarie jobb vid denna tid, så det var inte läge att ta ledigt en dag för att åka in & fixa till detta. Så det blev inte av för min del…

Men med facit i hand: just då pallade jag inte att jobba typ 60 timmar i veckan… 

Jag kan dock sakna alla härliga människor jag jobbade med & bara grejen att lösa besökarnas diverse problem öga mot öga, eller bara kunna ge en besökare ett leende & hälsa välkommen eller välkommen åter… Att få en sån omedelbar OCH visuell effekt på sin service – det var magiskt. Kanske att jag söker jobb där igen i framtiden. När jag kan göra det & vara lite kräsen med hur mycket jag skall jobba & inte se att man måste göra 3-4 pass i veckan för att det skall ”vara värt pengarna”.

Min utmattning del 4/7

Mamma började så sakteliga bli något piggare… Så pass att vi åxå bokade en vecka på Gotland sommaren 2015 för hela härliga familjen…
Men först skulle jag fira midsommar med Lena & hennes familj på deras lantställe några mil norr om Norrtälje. Det blev en fantastisk midsommarafton… en sån där klassisk, som man drömmer om. Dans & lekar runt midsommarstången, blomsterkrans i håret, 5-kamp, sill med nubbe, grillat till kvällen & jordgubbstårta till kaffet.

Jag var allt annat än pigg när jag kom hem på midsommardagen. Men inte för att jag var bakis, utan för att det varit sena kvällar, tidiga mornar & mycket människor omkring mig ända sedan onsdagen. Men jag var fullt besluten att jobba den sista veckan innan 3 veckors semester skulle inledas med 1 vecka på Gotland med mamma, pappa, André, Robin & hans flickvän.

Men så på midsommardagens kväll får jag ett sms från Robin, som meddelar att det hänt något, han är OK, men vill inte gärna prata över telefon… så han undrar om vi kan smsa.
Å självklart kan vi det….
Det han sedan berättar, är inget jag någonsin kunnat föreställa mig! Han har blivit hotad på KIK, av över 160 olika konton!! De hotar att ”sänka honom”, att ”döda honom”, att ”vänta på honom” både utanför Hovet där han tränar & utanför mitt hus … (De angav t o m vid några tillfällen exakta klockslag när han lämnade Hovet)
Så han undrade om jag kunde följa med honom & hans kompis till polisstationen imorgon för att göra en anmälan… sagt & gjort.
Vi åkte ner till polisstationen dagen efter & gjorde en polisanmälan… som kom tillbaka med ett beslut ett par dagar senare; ”Nedlagt – Brott kan ej styrkas”
Å jag blev så ledsen… Jag som tidigare jobbat inom rättsväsendet – på Åklagarmyndigheten vet innebörden av det beslutet. Men min tonåring, som har telefonen full med skärmdumpar på hot av alla de slag, hur förklarar jag för honom att brott inte kan styrkas?

Jag var i upplösningstillstånd – jag bestämde mig tidigt för att vem/vilka det än var som gjorde detta, så skulle de inte få komma undan. All ledig tid de kommande dagarna ägnade jag åt att leta detektiv framför datorn. Robin fick smsa över skärmdumpar & jag försökte leta upp dem på KIK. Vi anmälde på nytt varje dag det kom nya hot & ett par dagar senare kom beslutet från polisen – ”Nedlagt då brott ej kan styrkas”.

Det lugnade sig något & vi åkte till Gotland på semester & vi fick faktiskt njuta… utom de sista typ 2 dagarna då allt eskalerade igen. Så när jag kom hem från Gotland satt jag med datorn i knät från det jag vaknade till dess jag gick & lade mig. Jag hissade ner persiennerna hemma & vågade knappt gå ut… 
Robin valde att sova hos sin kompis, som inte tordes vara ensam hemma (hennes familj hade åkt iväg på semester).

Efter ett par dagar, så visade det sig att någon startat ett instagramkonto, med Robins namn & en profilbild som florerat i media efter hans SHL-debut, som sedan gav sig ut & skrev fula saker på andras instagram. Helt galet hur någon kan göra något sånt. Det kan ju faktiskt sabotera hela Robins hockeykarriär! Då trodde jag på riktigt att jag skulle smälla av. Men det var när det började komma konstiga grejor via direktmeddelanden på twitter & Robin blev lite ställd, som jag började höja på ögonbrynen en del… & jag tog till ett långskott. Jag bad Robin om telefonnumret till personen bakom twitterkontot & drog iväg ett mess. Där förklarade jag vem jag var & vad som hänt de senaste veckorna, att jag trodde att det var hen som låg bakom allt detta & att hen fick 48 timmar på sig att ta väck ALLT!! En liten vit lögn om att jag namngett hen för polisen ”råkade” nog komma med åxå.

Det tog inte ens 5 minuter innan jag hade ett svar: Hen erkände sig ligga bakom en del, men inte allt. Å när hen ringt & pratat med polisen, så hade de rekommenderat att hen skulle träffa Robin & prata mellan 4 ögon!
Då upplyste jag hen om att polisen ALDRIG låter en misstänkt & en målsägande ha kontakt i pågående polisärenden, så jag upprepade mitt krav: Se till att allt är väck inom 48 timmar, annars tar jag med all info & åker hem till hens föräldrar & berättar allt! Det falska instagramkontot skulle väck, den blogg som jag åxå hittat skulle väck & hen skulle ALDRIG NÅGONSIN ta kontakt med Robin, eller någon i hans närhet igen!
Minsta antydan till kontakt & jag skulle ta allt & gå till hens föräldrar & till polisen – nu hade jag ju dessutom ett erkännande!

Där & då tog det slut… vi har inte hört ett knyst från den här personen sen dess. Men jag har kvar både mail & sms som hen & jag skickat till varandra. Det var 2-3 veckors total skräck både jag & min familj levde i. Man såg sig om över axeln överallt, noterade människor med udda beteenden, lade signalement på minnet… hjärnan gick på högvarv.

Ett par dagar efter upplösningen så skulle mamma, pappa & grabbarna iväg & spela golf. Jag hade lovat att köra Robins kompis till tåget, då hon skulle åka & möta upp sin familj i Skåne…
Men jag vaknade kl 6 på morgonen, med sån magvärk att jag inte kunde röra på mig. Det var något fruktansvärt… Jag ringde till mamma, men fick inte fram ett ord, jag bara grät & skrek. Mamma förstod att det var allvarligt, så hon ringde efter ambulans. Å medan familjen roddade om, så Robins kompis kom till tåget & resterande kom iväg på sin golf – med mitt godkännande. Killarna ville först vara med mig på sjukhuset, men jag sa att de inte skulle göra någon nytta där… så vi kunde ha kontakt via sms under dagen istället.

Å tur var väl det!  Jag tror jag kom in till sjukhuset vid 10 på förmiddagen, fullproppad med morfin… & min älskade syster kom & hämtade mig vid 18.30 på kvällen, när jag blivit utskriven utan att de hittat något. Å så här i efterhand tänker jag att det nog var kroppens sätt att reagera efter att ha vart så uppe i varv med påkopplat katastrofläge så många veckor.

 

Min utmattning – del 1/7

Jag vet att jag lovat er tidigare att jag skall skriva om orsakerna till min utmattning. Jag har ju jobbat ihop till utmattningen under flera år… & det tog nog en 4-5 samtal hos min psykolog; Dr Bo innan jag förstod & accepterade det faktum att det hänt så mycket i mitt liv som gjort att min hjärna & min kropp börjat ”koka över” & därför kickat in på överlevnadsläge…

Nu när jag har distans till det & ser mer klarsynt på orsakerna, så är jag imponerad över det faktum att jag hängde i så länge innan jag kraschade… men förmodligen så har jag hunnit återhämta mig en yttepytte smula mellan allt som hänt.

Som ni ser, så har jag delat upp det i 7 delar… detta för att jag tänkt att berätta om en enskild händelse i ett separat inlägg… annars blir det ett evinnerligt långt inlägg. Å det ska jag försöka bespara er…

Kram på er