45 minuter hos KBT-terapeuten – långt inlägg.

Min finurliga KBT-terapeut Stina….
Hon har en förmåga att spänna ögonen i en så där vänligt & kärleksfullt att bara det får tårarna att köa upp till värsta trafikstockningen i tårkanalerna.

Jag kom iväg från jobbet i sista minuten idag… & det resulterade så klart i att jag med årets raskaste steg fick ta mig från pendeltåget till hennes kontor på Västra Trädgårdsgatan, alldeles intill Kungsträdgården. Jag kom inrusandes med andan i halsen, siktet inställt på damtoaletten & när det var överstökat hann jag stjälpa i mig ett glas vatten på stående fot i receptionens ”vänthörna” innan hon dök upp.
Vi gick in på hennes rum & sjönk ner i varsin fåtölj…

Så ställer hon frågan; – Sååååå, hur är det med Pernilla idag?

Undrar om hon vet vad hon ger sig in på nu, tänker jag & tar sats…
Jo då, jag mår skit! Det känns som om jag nästan är så långt tillbaka ner i ”skiten” att jag är tillbaka där jag började i oktober…
Å neeej, säger hon & rynkar sina ögonbryn. Men så säger hon; – Det är fullt förståeligt egentligen, med allt som hänt i ditt liv den sista tiden.

Å det har hon ju rätt i… det har varit massor på jobbet, renoveringen jag dragit igång här hemma med allt vad det innebär & så denna djävla ekonomi (den delen behöver ett eget inlägg, så jag återkommer med det).
Men frågan är hur jag skall tackla allt detta, hur kommer jag vidare & framför allt; hur kommer jag framåt?

Vi pratar lite om min kommande semestervecka, att den kommer rätt lägligt & att jag så långt det är möjligt skall försöka VILA & bara hitta tid för återhämtning. Även fast några dagar skall tillbringas med älskade familjen på Gotland… Inte för att DET är negativt på något sätt, men det blir intensivt när 3-8 personer (om vartannat) skall bo under samma tak & umgås.
Sedan är det några veckors jobb igen, innan det i slutet på Juli är dags för 3 veckors sommarsemester… & jag har INGENTING inbokat, vilket känns helt underbart. Stina påpekade att jag skulle försöka hålla det så, så långt det är möjligt. Om det inte dyker upp något suuuuuperskoj, som det bara inte går att säga nej till så klart… Å så ler hon. 🙂

Så om någon bjuder med mig hit, kommer jag inte att tacka nej 🙂

Å så frågade hon hur det kändes inför Robins flytt om några veckor, eftersom jag då blir helt själv här hemma. André har ju sedan tidigare flyttat ihop med sin tjej…
Å det känns helt OK, säger jag. Det är klart att det i sig är tråkigt att de flyttar, trots småtjafs om att hjälpas åt & man ibland får sina ”psykbryt”, så älskar jag dem så det gör ont. Å sedan de blev tonåringar & nyfikna på vuxenlivet & sen även vuxna, så har ju våra samtal åxå utvecklats & vi pratar helt plötsligt om politik, världsläget & vart man hittar bästa bilmecken. Vi pratar om vad man skall tänka på när man tecknar hemförsäkring, varför det är bra att vara med i A-kassan & hur man får bort fettfläckar från kläderna.
Att killarna blir vuxna & flyttar hemifrån är en del av livet & jag ser det som att vi nu skall hitta ett nytt sätt att umgås på, som vuxna individer. De är inte längre ett självklart inslag i min vardag… & så ska det vara. Å utan att vara det minsta självisk, så ser jag fram emot att bara rå om mig själv, att inte behöva känna ansvaret att åka hem & laga mat efter jobbet… utan jag kan ta en spontan bio- eller middagsdejt på stan med en kompis om jag vill. Jag behöver bara städa, tvätta & diska efter mig själv… Å vill jag äta filmjölk till middag en kväll så är det heeelt OK.
Så kom vi då till frågan; Å hur är det med kärlek? frågar Stina.
– Kärl… vaddå? svarar jag & ler.
Jag förklarar att jag inte aktivt letat, för jag har ansett mig ha vistats i sådana miljöer där det borde ha funnits lämpliga kandidater. Å dessutom har jag varit så engagerad i killarnas idrotter att det inte funnits vare sig tid eller vilja… men att nu de senaste åren, när killarna blivit vuxna, så visst har jag tänkt tanken. Men då har min dåliga självkänsla & mitt dåliga självförtroende satt käppar i hjulen för mig. Men att jag så sakteliga börjat så ett litet frö för att kanske mer aktivt leta efter kärleken trots allt.
Hmmm… det här med kärlekens vara eller inte vara behöver nog åxå ett eget inlägg inser jag nu när jag kommer på vad vi egentligen avhandlade i ämnet ha ha ha ha…
Nu är inlägget säkert 2 mil långt, så jag skall laga lite middag…. Robin skulle äta hos sin flickvän.. så jag värmer nog rester från middagen häromkvällen.

Kram på er.
// Pernilla

 

 

Läkarbesök & rotade beteenden…

Halloj,

Hoppas ni haft en härlig onsdag!
Själv började jag dagen med att jobba hemifrån några timmar, innan dagens läkarbesök hos Dr Jan, min husläkare.

Å världens bästa Dr Jan…. hoppas innerligt att jag aldrig kommer att behöva byta husläkare. Jag vet att det är många som misstror sin vårdcentral & tycker att det är stor omsättning på läkare & sköterskor. Å så är det säkert. Men jag har haft turen att ha Dr Jan som min husläkare i över 20 år. Han känner till min bakgrund, han lyssnar & är mån om att jag skall må bra.
Det  var precis detsamma idag… jag slår mig ner på stolen mittemot honom & han frågar mig hur jag mår. Den där frågan som jag inte riktigt klarar av… ögonen tåras & han spänner sina vänliga ögon i mig & frågar om jag fortfarande går hos psykologen & KBT-terapeuten. – Nej, psykologen går jag inte hos längre, men KBT-terapeuten försöker jag träffa varannan vecka.
– Bra säger han, du behöver det. Jag ser att du inte mår bra ännu, så det kommer inte på tal att gå upp i arbetstid, svarade han & sjukskrev mig fortsatt på 50% t o m 30 juni.

Men som jag mår just nu, så protesterade jag inte det minsta! Å jag har fortfarande långa samtal med mig själv eftersom en del av mig knappt orkar rulla ur sängen, medan en annan del av mig med ljus & lykta letar efter ”lösningen” i hopp om att få vakna en morgon & vara pigg, att orka jobba, umgås med vänner, träna regelbundet – att bara ha den där sköna balansen i livet. Jag menar – hur jäkla svårt ska det vara?!

Uppenbarligen är det svårt…. det är tydligen inte som att få halsfluss, gå till doktorn, få medicin & ett par dagar senare är man sig själv igen.

JAG är den som sitter på mirakelmedicinen, för bara JAG kan välja att förändra mig. För så mycket har jag fattat. Det måste till en förändring…. jag kan inte sikta på att leva mitt liv som jag gjort tidigare. Å även om mycket av det som är orsaken till min utmattning är jobbiga & högst tillfälliga händelser i livet (jag kan berätta i ett annat inlägg, annars blir detta 4 dagar långt), så finns det orsaker till min utmattning som kräver att jag ändrar mitt beteende, börjar stå upp för mig själv mer & framför allt att jag börjar bli mer snäll mot mig själv. Men det är inte så lätt att ändra på rotade beteenden har jag märkt!

Imorgon skall jag träffa KBT-Stina. Jag skall ta upp detta med henne… hur ändrar jag på dessa beteenden? Hoppas hon har något genialiskt att komma med 🙂

På eftermiddagen idag, tog mamma & jag en prommis. Det var alldeles för länge sen! Vi traskade i alla fall ihop 5,23 km, vilket var superskönt. Nedan ett par bilder från promenaden:

Nu skall jag duscha & sen meditera en stund innan jag kryper i säng.

Kram på er.

// Pernilla

 

En riktigt, riktigt tuff dag… trots solsken.

Halloj finingar,

Hur har ni haft det idag?
Jag har haft en dag med totalt fokus på mig själv… vilket inte hör till vanligheterna. Som jag skrev igår, så ar jag ledig från jobbet idag, för att gå på 2 läkarbesök. Å jag misstänkte att jag skulle bli rejält dränerad på energi efter dessa…

Å jisses vad rätt jag fick.

Jag började på hudmottagningen Utsikten, på Fjällgatan på söder. Jag hade blivit remitterad dit av min gynekolog, då jag varit röd i mitt ”undre liv” en längre tid & 2 behandlingar för svamp inte tagit bort symptomen… min gynekolog misstänkte psoriasis, men ville skicka mig till en hudspecialist för att få en ordentlig utredning.
Å huddoktorn tittade & sa att eftersom jag inte har några besvär, så kan det vara så att det bara ser väldigt rött ut på grund av min Vitiligo. Jag har ju en del pigmentlösa partier på min hud; en fläck i nacken, mellan fingrarna, under armarna, under brösten & i mitt ”undre liv”. Så inget som syns till vardags, bortsett från nacken då. Vilket är skönt.

Men hursom helst, så undrade hon om vi skulle skicka en hudbit för analys, för att se om det är något annat & framför allt något som kan behandlas. Å jag sa ja, det vore skönt att få veta om det är något…
Så, lokalbedövning – japp, en spruta med bedövningsmedel rätt in i huden i det undre livet & sen skar hon bort en 3 mm stor hudbit som nu skickats för analys. Svaret kommer om ca 4-5 veckor.

Efter den upplevelsen, så tog jag mig en promenad från Fjällgatan, ner till Skeppsbron & in i Kungsträdgården för nästa läkarbesök – hos KBT terapeuten Stina. Nedan några bilder från min promenad:

Det blev en prommis på dryga 3 km promenad i solskenet från huddoktorn till KBT terapeuten. Så skönt, klockan var 10 på förmiddagen så det var inte så mycket folk att trängas med heller…

Jag passerade det vackra Grand Hotel & sedan vek jag upp på Västra Trädgårdsgatan direkt vid Café Opera & fick då se en snöhög som låg kvar i Lantmäteribacken… & i bakgrunden, så sprang det ett gäng barn med reflexvästar på det som var isbana i vintras, men nu var belagd med konstgräs… Å jag slogs av hur vackert Stockholm ändå är… jag blir helt tagen av min oerhört vackra huvudstad.

Hos Stina –  KBT terapeuten blev det idag en mycket tuff session, med många tårar. Å jag har 2 grymt jobbiga hemläxor som jag bara MÅSTE ta itu med imorgon. Jag bävar, men har försökt att hela eftermiddagen intala mig själv, att jag kommer att må så mycket bättre när det är gjort. För att rensa skallen lite, så gick jag ner i Kungsträdgården & hittade ett fik.. köpte mig en kaffe & en smörgås & satt & njöt i solskenet med Kungliga slottet som utsikt & min nya ljudbok i öronen en bra stund. Solen värmde riktigt ordentligt.

Sen bestämde jag mig för att promenera Skeppsbron tillbaka till Slussen & gå ner på Södermälarstrand & promenera utmed vattnet till Hornstull… sagt & gjort.
Men när jag promenerade där på Skeppsbron, så insåg jag att solen ännu inte hunnit så långt… så gick jag ner på Södermälarstrand, skulle jag ha den i ryggen. Å det var ju inte så mysigt! Så jag gjorde något totalt crazy för att vara jag…. Jag vek av in mot Gamla Stan & hittade en uteservering… gick in & beställde en stor stark (klockan slog precis 13) & gick ut & satte mig i lä & med solen rätt i ansiktet… Där satt jag i en timme & smuttade på min kalla öl samtidigt som jag lyssnade på min ljudbok, som är riktigt rolig. Sedan fortsatte jag min promenad ner till Södermälarstrand & sen hela vägen bort till Hornstull, där jag vek ner i tunnelbanan & vände hem.

Å när jag kom hem, så hade jag traskat ihop 8,97 km. Inte undra på att jag var helt slut när jag kom hem… både fysiskt & psykiskt. Å med det jag & Stina pratat om idag, så fick jag en ångestattack när jag kom hem & blev tvungen att ta två st Oxascand. Det var läääänge sen jag behövde dem senast, men är så glad att jag har dem, när ångesten slår till.

Det blev 40 minuters powernap i soffan & efter det sparkade jag mig själv i baken för att kirra till en pannkakssmet… Ville överraska André. Vi har inte ätit pannkakor på superlänge. Å det är ju trots allt hans favoritmaträtt. Så jag smsade honom & frågade om han skulle äta hemma eller borta…. fick till svar att han idag skulle praktisera till kl 23, men sova hemma. Å slutar han kl 23 kommer han att vara hemma ca kl 00:30 i natt, då han praktiserar på polisstationen i Katrineholm. Så jag sa att jag stekt pannkakor åt honom, så får han ta några när han kommer hem & sen äta resten till frukost när han vaknar imorgon…
Å jag fick till svar; ”Fy faan va schysst!! <3”

Tänk att det behövs så lite för att männen i mitt liv skall bli glada.

Nu skall jag gå & tvätta mig & borsta tänderna & gå & knoppa. Jag är helt slut, har ont i huvudet, känner mig lite tjock i halsen & helt urlakad…

Natti natti kompisar.

Arg, ledsen & besviken på mig själv…

Halloj kompisar,

Har upptäckt att jag spenderat ytterligare en eftermiddag i soffan… börjar ärligt talat att bli less på detta nu! Men vet inte hur jag skall hitta mer energi just nu, jag sover 9 timmar per natt & promenerar mellan 4-9 km per dag…

Jag tog en omvägspromenad hem från jobbet idag & traskade 5,75 km hem istället för ”raka spåret”, som hade varit 2,3 km. Det var så behagligt ute, solen sken & jag kände mig hyfsat pigg & stark när jag gick från jobbet… det var riktigt skönt. Jag promenerade inom Hallunda centrum för att hämta ut ett paket & passade på att gå inom Lidl för att köpa lite citroner (till min dagliga morgondos citronvatten  & havssalt).
Å sen var det raka vägen hem…

Jisses… jag är faktiskt inte så butter som jag ser ut. 

Imorgon är jag ledig. Jag skall till en hudspecialist kl 9.30 imorgon förmiddag & efter det har jag tid hos min KBT terapeut kl 11. Å jag tänkte att det nog blir jobbigt rent mentalt, så jag tog helt ledigt istället för att jobba eftermiddag, som hade varit ett alternativ.
Å nu hoppas jag bara att jag hinner till KBT terapeuten i tid… & att det inte regnar så jag kan ta en promenad ut på Djurgården efteråt. Det kan ju vara mysigt med lite andra omgivningar att promenera i för att variera sig lite…

Jag lovade KBT terapeuten att ta med mig lite exempel på när det tar emot att ta itu med saker & varför det är så svårt att ”komma till skott” med saker jag företagit mig… det kom jag på nu – suck, mitt minne… Så jag skall logga ur & ladda på i anteckningsboken med bla det som inte gjorts idag… & varför det inte på de 2 veckor sen vi sågs sist INTE har blivit den yoga jag lovade henne att göra… HUR SVÅRT SKA DET VA??!! Jag blir så less…

Kram på er

 

 

 

Alive ‘n kicking – i alla fall nästan…

Oj oj oj det är hela tre veckor sedan jag skrev sist….

Förlåt! Men det har varit kämpigt ett tag… eller rättare skrivet, det ÄR kämpigt.

Jag har fått ett litet bakslag & kämpar just nu mot ”minsta motståndets lag” vad gäller precis allt. Från att gå upp på morgonen & ta sig till jobbet, till att laga mat & motionera.
Å jag är trött… så obeskrivligt trött. Varje eftermiddag när jag kommer hem från jobbet, så slocknar jag på soffan i ca 40 minuter. När jag sen vaknar är det ett krigande med mitt inre jag för att inte gå & borsta tänderna & gå & lägga mig redan kl 17…

Varför har jag då hamnat i ett bakslag?
Helt ärligt, så vet jag inte… & jag lägger ingen vikt vid att forska i varför. Jag har konstaterat att jag har ett bakslag & måste nu se över mina dagliga rutiner för att få mer tid till vila & återhämtning. När jag googlat utmattningssyndrom, så har jag lärt mig att bakslag lixom hör till… & det är inget konstigt med det. Så jag ska försöka lära mig att tolka symptomen & lindra bakslagen.

När jag träffade min husläkare för ett par veckor sen, så berättade jag om bakslaget. Han frågade då om jag ville gå ner i tid, men jag tackade nej… jag sa att jag skulle försöka kriga på några veckor till. Men blev det värre skulle jag höra av mig.
Så han sjukskrev mig fortsatt på 50% till den 18 april.

Jag har åxå fått träffa en KBT-terapeut, Stina. Vi har bara träffats en gång, men jag hoppas få med mig nycklar & strategier för hur jag skall ”tackla livet” & lära mig att vara mer snäll mot mig själv… Första mötet fick jag berätta om varför jag var där & vad jag ville med besöken.
Jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen nästa vecka.
Eftersom jag gav henne ett exempel på hur jag hela tiden prioriterar bort mig själv på ren rutin… & exemplet gällde yoga, något jag velat börja på sedan jag blev sjuk. Men jag kommer aldrig till skott… Då gav hon mig i uppgift att yoga 2 ggr/ vecka till dess vi ses igen.

Jag hade således tänkt yoga ikväll, men jag är så galet trött att jag klurar på att ta en Imovane & gå & lägga mig senast kl 20, så jag får lite extra sömn…
Så jag tar nog & yogar imorgon istället. 🙂

Kramis