Med en energinivå på minus – hur tar jag mig i kragen?

Så var det en ny vecka med nya möjligheter…

Hur många gånger ha jag inte sagt så till mig själv? Å sen finns helt enkelt inte energin.. Så har det varit i några veckor nu. Å den där linjen mellan att pressa sig själv en smula för att orka mer & att ta i för mycket….. Den är så tunn att den varken syns eller går att ta på. Rätt vad det är, så har du fallit…

Å jag har fallit nu… hårt! Jag kan meddela att det gör satan-i-gatan-ont åxå. Å jag försöker i panik hitta något att kravla mig fast vid, för att inte falla ännu längre ner i avgrunden…
Jag har varit gråtfärdig i ett par veckor… är så obeskrivligt trött att det inte finns energi till att laga mat, ta rätt på tvätt eller ens de enklaste sysslor hemma! Jag har återigen NOLL energi, NOLL koncentrationsförmåga – får läsa längre mail 2-3 ggr igen.

Hur i hela friden skall jag hitta energin igen? Tja, det finns inte så mycket annat att göra än att TA SIG I KRAGEN… igen… & igen… & igen…
Jag befinner mig på läge NOLL just nu. Så jag måste revidera träningsplaner, yogaplaner – ja i princip alla planer, förutom den att vila. Å hur mycket det än bär mig emot, hur mycket mitt logiska jag vet att promenader & frisk luft ger energi. Så finns inte energi till det nu…

Jag får vackert kapitulera & inse att jag måste lyssna på min kropp – Så som jag lärde mig för lite mer än ett år sedan, då jag blev sjukskriven på heltid, gick hem & drog täcket över huvudet & bara bestämde mig för att sova närhelst jag var trött. Å de första veckorna satte jag nog någon form av världsrekord i att sova. Men vet du vad, en dag vaknade jag & hade energi att gå en kort promenad runt kvarteret…

Så, nu drar jag i handbromsen på allvar… jag skall ge mig själv vila! En extra timmes sömn om natten, en eftermiddagslur efter jobbet… & orkar jag… så ska jag gå ut i friska luften. Å så ska jag gräva i arkivet efter tips & idéer för hur jag bar mig åt för ett år sen. Gräva djupt i minnet efter de där aha-upplevelserna jag hade hos min psykolog Dr Bo & sedan hos min KBT-terapeut Stina.

Vi börjar så…. eller vi, vilka vi? Jag börjar så…
kram från tröttmössan

Ett år har gått… (varning för långt inlägg)

Lördag & jag har haft en riktigt kämpig vecka.

Bakslaget kom lagom till årsdagen av sjukskrivningen, som var i torsdags. Å för första gången på mycket länge blev jag riktigt arg & uppgiven. ”Ska jag aldrig någonsin mer orka med en normal jävla dag – att BARA gå till jobbet & sedan gå hem, laga mat & plocka lite innan det är dax att sova?”

Men när jag svurit & bannat mig själv en stund, så insåg mitt logiska & sunda jag att det inte är någon idé att bli arg. Det är ingen idé att banna mig själv… det är bara att surfa med på vågen & försöka lära sig att tackla hindren.
Det är bara jag som kan försöka lära mig hur mycket jag orkar. Det är bara jag som kan lära mig vad som ger energi. Det är bara jag som kan lära mig att sålla bland alla ”vill” & ”måsten”. Å det är bara jag som kan se till att skapa ett hållbart jag.

I onsdags var det som om någon drog ner rullgardinen, jag kände hur jag helt plötsligt blev extremt gråtmild. Jag kände att alla känslor satt utanpå kroppen & jag var fruktansvärt lättirriterad. Så jag tänkte att jag skall ta en låååång & lugn promenad i skogen när jag kommer hem från jobbet.

Men när jag kom hem pös luften ur mig & jag bestämde mig för att ta en powernap på 30 min innan jag gav mig ut. Jag slocknade som om jag fått en rak höger….
Å vaknade upp 2½ timme senare…. men orkade inte lyfta ett finger. Jag insåg sakta vad som hänt, så jag låg snällt kvar i soffan, under min filt & var ledsen. Ledsen för att jag inte kom ut på promenaden jag så väl behövde, ledsen för att jag sovit så länge, ledsen för att jag var ledsen…

Jag gick & lade mig tidigt, redan vid kl 21 & sov som en klubbad säl heeeela natten. Men var fortfarande extremt trött i torsdags morse… allt gick i ultrarapid….  Å när jag kände att jag fick använda ALL energi för att komma i kläderna brast det & jag messade syrran & frågade om det var OK att jag jobbade hemifrån. Å fick tillbaka ett; ”SJÄLVKLART”
Å JA, det fick mig att gråta en skvätt till.

Under den här resan är jag så glad & tacksam för min familj, mina vänner & kollegor! De har varit helt fantastiskt underbara & förstående, till & med när jag själv inte förstått.

Det är lite svårt att fatta att det gått ett år. Jag hittade en länk till min blogg på IForm bland minnena på Facebook på årsdagen läs den här.

Å när jag läser inlägget idag, så kommer alla känslor & tankar tillbaka från de sista veckorna innan jag äntligen pallrade mig iväg till läkaren.

Hur jag grät för allt, hur jag bara sov…. dygnet runt. Ångesten som hade sina klor i mig & hur jag kände att den blev kraftigare för varje gång den fångade mig.
Å hur jag VARJE dag tänkte; ”imorn, då mår jag bättre. Bara jag får vila lite…” ”Imorn, då kommer allt bli bra”… ”imorn….”

Så här 367 dagar senare, så ser jag mer ”nyktert” på hela upplevelsen. Jag blir glad av att läsa i inlägget att jag accepterade det som var & genast började googla mig fram till vad jag skulle prova för att må bättre.

Å det är vad jag gjort, OFTA, under det här året… Min google vet nästan inte om att söka på annat än ”utmattningssyndrom”, ”utmattning”, ”komma tillbaka från utbrändhet”, ”meditation” & ”träning för utbrända”.

Men det är värt att notera; alla blir utbrända på olika sätt… av olika orsaker & alla hittar sitt eget sätt att komma tillbaka på. Å vad jag lärt mig under resan är att jag måste hitta mina sätt att komma tillbaka på.

Initialt, så trodde jag bara att det var de sista 3-4 årens elände som dykt upp titt som tätt, som fått mig på fall. Men efter att ha träffat ”min” psykolog; Dr Bo, så har jag förstått att jag haft mycket otalt med mig själv, så långt som 20 (!!) år tillbaka i tiden.
Dr Bo fick, varenda en av våra tio träffar, känslorna att dansa rave i kroppen på mig. Jag var så mentalt slut när jag gick därifrån att jag undrar hur jag tog mig hem! Men vi fick åxå tillsammans, en hel del pusselbitar på sin rätta plats. Å när den poletten ramlade ner… EUFORI är det enda ord jag kan komma på som beskriver känslan.

Jag skulle ljuga om jag sa att det varit en lätt resa… dessa 367 dagar.
Men jag är helt ärlig när jag säger att det blir lättare för varje dag som går…. & DET måste vara mitt fokus. Att det blir bättre, att det blir lättare…

Nu skall jag nog ta en prommis till gymet i regnet & se om mitt fingeravtryck fortfarande funkar…

Kram på er.

Möte med KBT-Stina

Såååå….
Här kommer det äntligen!

Jag hade tid hos Stina kl 14  & var där ca 5 min före utsatt tid. Att kliva in på PBMs kontor på Västra Trädgårdsgatan är som att kliva in i lugnet. Det är tyst, så när som klackar mot parkettgolvet. Å de har en varm, dämpad belysning & 2 stora välkomnande soffor + 3 fåtöljer i väntrummet. De har åxå en liten hörna där man får ta för sig av kaffe, té & vatten.

Stina kommer ut på slaget 14.00 & vi går in på hennes rum & vi slår oss ner i varsin fåtölj & sen ser hon på mig & ler. Helt tyst sitter vi & tittar på varandra, i säkert 1 minut… innan hon frågar: – Sååååå hur är läget?
Å den frågan är som att trycka på en knapp, för mina ögon tåras direkt & jag får svälja innan jag svarar att jag är trött… sååå osannolikt & evinnerligt trött.

Vi pratar om de veckor som varit, som varit oerhört jobbiga & påfrestande för mig rent psykiskt & att nu när jag jobbat mig igenom det, så svarar kroppen nu med att slappna av efter att ha befunnit sig i katastrofläge under ett antal veckor. Å då kommer tröttheten som ett brev på posten. Renoveringen hemma gör inte att tröttheten minskar, utan tvärtom… Å Stina tyckte inte att renoveringen egentligen kom lägligt i mitt tillfrisknande, men nu är det bara att åka med. Men hon vill att jag skall försöka känna efter vad som är bäst för mig; att elda på för att få allt klart så fort som möjligt? Eller att ta det lite lugnare & kanske ha 2-3 renoveringsfria dagar i veckan, leva i röran lite längre, men få lite mer tid för mig själv?
Å jag vet faktiskt inte idag vilket som är bäst… men jag lovade henne att fundera på det. Men vi kom fram till att vi ser inte längre än till att köket blir klart just nu. Å när det är klart, kanske vi kan ta renoveringsledigt en vecka eller två, innan vi går vidare till nästa fas?

Vi pratade åxå om jobbet. Jag skall byta chef för andra gången sedan jag blev sjukskriven, vilket så klart väcker känslor & oro. Men det är inget jag kan påverka. Så jag måste försöka att lägga det åt sidan & fokusera på mig själv, mitt jobb & mitt tillfrisknande.

Nästa vecka är syrran på semester & vi jobbar med samma konton vilket betyder att jag behöver täcka för henne i vissa delar. Å tankarna på hur det skall gå gnager i mig sedan några dagar tillbaka. Rädslan att ta på mig för mycket… rädslan att jobba för mycket, att inte våga säga ifrån, oron att känna stress om det är för mycket etc etc…
Å Stina rådde mig att försöka prata snällt med mig själv när de tankarna dyker upp. För jag är ju samtidigt inställd, införstådd & HELT på det klara med att ”jag hinner det jag hinner” på mina fyra timmar. Hon tyckte att jag skulle försöka skriva ner några punkter som är viktiga för MIG i mitt jobb, som jag kunde kika på när oron sätter in eller tankarna vandrar i väg mot det negativa hållet. Å det ska jag verkligen försöka göra nu under helgen. 🙂

Sen frågade hon när jag hade semester…. & jag berättade att jag hade semester 1 vecka runt midsommar (onsdag innan midsommar & 1 vecka framåt). Å när hon frågade vad jag skulle göra då, så svarade jag att vi skall åka till Gotland. Jag, mina föräldrar, André & hans flickvän Josefin & eventuellt Robin & hans flickvän Belinda. Syrran & jag kan inte vara lediga samtidigt, så vi kommer att ”byta av varandra ”.

– Men du ska väl ha mer semester? frågade hon.
Jo, svarade jag, men inte förrän i slutet av Juli & då 3 veckor. Hon frågade vad jag hade planerat & jag sade som det var; jag har INGET planerat. Robin flyttar till Malmö precis i början på min semester & ev att jag åker ner & hjälper honom & Belinda att komma i ordning. Sen har han 2 träningsmatcher, en i Malmö & en i Trelleborg som jag gärna skulle vilja se live. Men jag har inte bestämt något ännu.
Dock så ska jag försöka återuppta mitt läsande under semestern… jag har fortfarande oerhört svårt att fokusera länge på en text, typ ett långt mail eller en bo. Så jag lyssnar t ex fortfarande på ljudböcker. Men på semestern vill jag börja öva upp min koncentration.  Å Stina tyckte att det lät toppen att jag inte hade något planerat!

Å det var väl vad vi hann med under våra 45 minuter. Tiden går oerhört fort hos Stina, men man är helt dränerad när man går därifrån. Å för att inte glömma vad vi kommit överens om att jag skulle klura på till nästa gång vi ses (om 2 veckor), så skrev jag ner det i telefonen innan jag klev ut genom porten.
Så där finns nu en anteckning som säger följande:
* Kolla möjligheten att jobba hemifrån 1 dag per vecka
* Stämma av om vi kan ha renoveringsfritt minst 1, helst 2 dagar i veckan.
* Skriva ner vad som är viktigt för mig i mitt jobb & meddela min nya chef detta
* Ev ta 1-2 veckors renoveringsledigt när köket är klart

Så nu ska jag ta itu med de där 4 punkterna, en efter en…

Ha en härlig lördag.

Kram
// Pernilla

Samtal med Dr Bo – varning för långt inlägg.

Halloj,

Hoppas ni haft en bra dag…

Jag inledde min dag hos husläkare Dr Jan, som fortsatt sjukskrev mig på 50% till och med den 31 maj. Det ger mig ytterligare 6 veckor att knäcka nöten till hur jag skall hitta mer energi & en härligt ljuvlig balans i livet.

Sen hoppas jag innerligt att jag är stark nog att prova att gå upp lite till i tid i juni!

Men jag lovade att återkomma till er med vad jag & Dr Bo, min psykolog pratade om under vårt sista samtal igår… mest, så var det jag som fick berätta  vart jag befann mig idag & hur jag mådde. Å jag sade som det var; att jag fortfarande har väldigt ont om energi & upptäckte den hårda vägen att det inte går att ha mer än kanske 1 eller 2 saker bokat per vecka… det är tråkigt, men tyvärr den hårda sanningen just nu. Små saker som att handla, träffa vänner eller bara hänga med min älskade familj tar oerhört ycket mer på krafterna än jag anat.
Men rent mentalt känner jag att jag kommit en bra bit på väg. Vi har ju ofta (typ varje gång vi träffats) pratat om att jag måste lära mig att vara mer snäll mot mig själv & visa mig själv mycket mer omtanke.
Å där har jag kommit en bit tycker jag. Jag försöker varje dag att hitta ett sätt att vara omtänksam & snäll mot mig själv. Å framför allt göra saker för att jag verkligen vill.

Jag har åxå med Dr Bo’s hjälp, under dessa 10 besök, hittat orsaker till en hel massa saker. Som varför jag t ex sabbade min ekonomi i samband med skilsmässan från barnens pappa för snart 20 år sen. När han hört hela historien om hur det gick till, så berättade han att för honom var det glasklart att jag redan då var utmattad! Att min hjärna var så uppe i varv & så stressad att den inte klarade av att ta in ”jobbig” eller besvärande information. Utan för att underlätta för min utmattade hjärna så lade mitt undermedvetna undan allt som krävde extra jobb, extra energi eller extra engagemang från mig. Allt som var utöver det ”normala”, lades åt sidan för att ta itu med senare…. men senare blev ändå lite senare, som blev till att det aldrig hände… & blev FÖR sent.

Å när han nu återberättade detta för mig igen, som en del av det han ville att jag skulle ta med mig, så slog det mig plötsligt; jag gör så nu åxå! Har jag t ex ett långt mail (dessutom på engelska) framför mig, eller ett mail, som är lite knepig att förstå, så sparar jag dessa till senare…. är det dax för storstädning hemma, så lägger jag gärna detta åt sidan & hittar på något skoj istället & tänker att jag städar senare…
Jag berättade detta för Dr Bo, som genast berömde mig för att jag faktiskt hittat en ”varningssignal”. Vi har ju tidigare pratat om att jag är livrädd för att hamna i samma sits ekonomiskt igen… & jag är galet rädd för att inte känna igen varningssignalerna om jag närmar mig en ny utmattning i framtiden. Så jag har fått med mig en försäkran om att så inte kommer att vara fallet! Å tillsammans har vi upprepat de kännetecken jag har noterat…

Men att jag nu hittade ett till…. som jag dessutom faktiskt erkänner att jag gör just nu! Då fick Dr Bo den där blicken, så sa han att OK; du har konstaterat att detta är något du gör just nu… det är naturligtvis inget bra. MEN, det positiva med det är att du hinner jobba bort det, innan du landar i fasen ”FÖR sent”.
Så, istället för att lägga dessa jobbiga saker på hög… så försöker du att ta itu med sakerna när de dyker upp eller på den tid som du satt upp att ta itu med dem. Se till att du har gott om tid, så att du kan läsa det där mailet lite långsammare & verkligen förstå vad som står däri… Å innan du tar itu med de där jobbiga sakerna, ta en liten stund & försök att hitta känslan som kommer att infinna sig när du kan bocka av mailet, eller städningen. Förr du kommer ju att vara så nöjd över att ha tagit itu med städningen, mailet eller vad det nu är & den känslan är ju en positiv känsla… & sen ger du dig en klapp på axeln för att det är gjort!

Å det ska jag verkligen ta med mig!!

Just nu känner jag mig lite tudelad till att inte få träffa Dr Bo igen… men vi har grävt så mycket i dåtiden, hittat knutar & problem. Å vi har hittat lösningar både till problem & knutar. Så jag känner mig lite färdig med det… Vet inte riktigt vad vi mer skulle ha kunnat prata om. Men hans sätt att se på saker som jag tycker är enorma berg eller olösliga problem är så härlig… för inget är lixom något problem. Det finns inget som inte kan lösas med små & enkla medel. Å allt jag har varit med om… finns det alltid någon annan som varit med om, fast ändå lite värre…
Men jag vet vart han finns om jag behöver honom. Å med de orden kändes det skönt att säga ”Tack för denna gång”.

Imorgon skall jag till nästa fas i denna återkomst… nämligen min KBT terapeut. Det skall bli spännande att se vad morgondagen har att ge…

Men nu blir det natti natti – är galet trött (har ju haft 2 bokade läkarbesök redan & ska på ett tredje imorgon…. jag som inte orkar så här mycket….)

Kram på er.

Såååå trött idag…

Halloj finingar ,

Idag ska jag försöka hålla mig kort… jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter.

Det har varit påskledigt & med facit i hand, så har jag haft alldeles för mycket i almanackan under påsken… Men när det är familjehäng, så har jag trott att det är OK. Att jag skulle orka, att det är positivt, för att jag älskar dem högt & för att de ger mig så oerhört mycket kärlek, skratt & positiv energi. Precis vad jag behöver…

Men tydligen inte… uppepå det, så träffade jag min psykolog, Dr Bo, för sista gången idag. Å det känns sååå tudelat! Dels för att jag tycker mig ha rotat klart i mitt förflutna & vad det haft för inverkan på min utmattning. Vi har grävt djupt i mitt liv, hittat & knutit upp så många knutar… han har guidat mig varsamt genom mitt förflutna & låtit mig själv få tid att tänka efter & komma underfund med saker & orsaker till att jag är där jag är idag. Å jag känner mig färdig med att rota i det förflutna nu. Jag vill ta med mig det jag lärt mig hos Dr Bo & fortsätta min resa…. FRAMÅT. Men han har varit ett enormt stöd för mig under resan…

Jag har sagt det förr…. mina sittningar med Dr Bo triggar igång tankarna hos mig… så jag blir galet hjärntrött ett par timmar efter att jag varit hos honom. Tankarna går bara runt, runt, runt i huvudet & det tar ett tag innan de landar. Då blir jag så trött att jag knappt kan öppna munnen & föra normala konversationer.
Så även idag så… men jag åkte till jobbet. Hade dock förvarnat syrran på att jag skulle sikta på att jobba mina fyra timmar, men jag varnade för att jag eventuellt inte skulle orka…

Men med lite jäklar anama, så fixade jag mina fyra timmar… sen inom ICA för att handla frukt & grönsaker. Robin kom & hämtade mig på ICA, vilket var superskönt.

Jag gjorde pastasallad med kyckling medan Robin åkte till Hovet för att hämta träningsgrejor & sedan vidare till Jakobsberg för att hämta sin flickvän, Belinda. Å jag käkade innan de hann hem, för jag visste att det skulle bli en tidig kväll…

Så nu ska jag göra kväll & gå & lägga mig…. imorgon bitti är det läkarbesök hos min husläkare Dr Jan. Min sjukskrivning går ut idag, så vi skall se vad morgondagens dom blir… jobba mer, jobba mindre eller jobba lika mycket som nu.

Imorgon lovar jag att berätta mer om vad Dr Bo & jag kom fram till idag.

Natti natti

En riktigt, riktigt tuff dag… trots solsken.

Halloj finingar,

Hur har ni haft det idag?
Jag har haft en dag med totalt fokus på mig själv… vilket inte hör till vanligheterna. Som jag skrev igår, så ar jag ledig från jobbet idag, för att gå på 2 läkarbesök. Å jag misstänkte att jag skulle bli rejält dränerad på energi efter dessa…

Å jisses vad rätt jag fick.

Jag började på hudmottagningen Utsikten, på Fjällgatan på söder. Jag hade blivit remitterad dit av min gynekolog, då jag varit röd i mitt ”undre liv” en längre tid & 2 behandlingar för svamp inte tagit bort symptomen… min gynekolog misstänkte psoriasis, men ville skicka mig till en hudspecialist för att få en ordentlig utredning.
Å huddoktorn tittade & sa att eftersom jag inte har några besvär, så kan det vara så att det bara ser väldigt rött ut på grund av min Vitiligo. Jag har ju en del pigmentlösa partier på min hud; en fläck i nacken, mellan fingrarna, under armarna, under brösten & i mitt ”undre liv”. Så inget som syns till vardags, bortsett från nacken då. Vilket är skönt.

Men hursom helst, så undrade hon om vi skulle skicka en hudbit för analys, för att se om det är något annat & framför allt något som kan behandlas. Å jag sa ja, det vore skönt att få veta om det är något…
Så, lokalbedövning – japp, en spruta med bedövningsmedel rätt in i huden i det undre livet & sen skar hon bort en 3 mm stor hudbit som nu skickats för analys. Svaret kommer om ca 4-5 veckor.

Efter den upplevelsen, så tog jag mig en promenad från Fjällgatan, ner till Skeppsbron & in i Kungsträdgården för nästa läkarbesök – hos KBT terapeuten Stina. Nedan några bilder från min promenad:

Det blev en prommis på dryga 3 km promenad i solskenet från huddoktorn till KBT terapeuten. Så skönt, klockan var 10 på förmiddagen så det var inte så mycket folk att trängas med heller…

Jag passerade det vackra Grand Hotel & sedan vek jag upp på Västra Trädgårdsgatan direkt vid Café Opera & fick då se en snöhög som låg kvar i Lantmäteribacken… & i bakgrunden, så sprang det ett gäng barn med reflexvästar på det som var isbana i vintras, men nu var belagd med konstgräs… Å jag slogs av hur vackert Stockholm ändå är… jag blir helt tagen av min oerhört vackra huvudstad.

Hos Stina –  KBT terapeuten blev det idag en mycket tuff session, med många tårar. Å jag har 2 grymt jobbiga hemläxor som jag bara MÅSTE ta itu med imorgon. Jag bävar, men har försökt att hela eftermiddagen intala mig själv, att jag kommer att må så mycket bättre när det är gjort. För att rensa skallen lite, så gick jag ner i Kungsträdgården & hittade ett fik.. köpte mig en kaffe & en smörgås & satt & njöt i solskenet med Kungliga slottet som utsikt & min nya ljudbok i öronen en bra stund. Solen värmde riktigt ordentligt.

Sen bestämde jag mig för att promenera Skeppsbron tillbaka till Slussen & gå ner på Södermälarstrand & promenera utmed vattnet till Hornstull… sagt & gjort.
Men när jag promenerade där på Skeppsbron, så insåg jag att solen ännu inte hunnit så långt… så gick jag ner på Södermälarstrand, skulle jag ha den i ryggen. Å det var ju inte så mysigt! Så jag gjorde något totalt crazy för att vara jag…. Jag vek av in mot Gamla Stan & hittade en uteservering… gick in & beställde en stor stark (klockan slog precis 13) & gick ut & satte mig i lä & med solen rätt i ansiktet… Där satt jag i en timme & smuttade på min kalla öl samtidigt som jag lyssnade på min ljudbok, som är riktigt rolig. Sedan fortsatte jag min promenad ner till Södermälarstrand & sen hela vägen bort till Hornstull, där jag vek ner i tunnelbanan & vände hem.

Å när jag kom hem, så hade jag traskat ihop 8,97 km. Inte undra på att jag var helt slut när jag kom hem… både fysiskt & psykiskt. Å med det jag & Stina pratat om idag, så fick jag en ångestattack när jag kom hem & blev tvungen att ta två st Oxascand. Det var läääänge sen jag behövde dem senast, men är så glad att jag har dem, när ångesten slår till.

Det blev 40 minuters powernap i soffan & efter det sparkade jag mig själv i baken för att kirra till en pannkakssmet… Ville överraska André. Vi har inte ätit pannkakor på superlänge. Å det är ju trots allt hans favoritmaträtt. Så jag smsade honom & frågade om han skulle äta hemma eller borta…. fick till svar att han idag skulle praktisera till kl 23, men sova hemma. Å slutar han kl 23 kommer han att vara hemma ca kl 00:30 i natt, då han praktiserar på polisstationen i Katrineholm. Så jag sa att jag stekt pannkakor åt honom, så får han ta några när han kommer hem & sen äta resten till frukost när han vaknar imorgon…
Å jag fick till svar; ”Fy faan va schysst!! <3”

Tänk att det behövs så lite för att männen i mitt liv skall bli glada.

Nu skall jag gå & tvätta mig & borsta tänderna & gå & knoppa. Jag är helt slut, har ont i huvudet, känner mig lite tjock i halsen & helt urlakad…

Natti natti kompisar.

Positiva toner hos Dr Bo

Å jag kan inte lämna er med ett sådant ledsamt inlägg som det förra…

Så jag passar på att dela med mig av något positivt, att sluta dagen med.

Jag hade ju möte med min rehabcoach i förra veckan… & där sade både hon, vår HR-chef, min nya chef Jenny & min fd chef Tessan att jag gjort stora framsteg. Att jag kommit väldigt långt i mitt tillfrisknande på så ”kort tid” som det ändå gått.
Å jag som tycker att detta tagit en evinnerlig tid (jag blev ju sjukskriven 5 oktober 2016), tycker ju att det är superkul att höra att det ändå gått fort! Å jag har verkligen sugit på den karamellen & tagit det till mig… & jag försöker verkligen intala mig själv att jag gjort stora framsteg på kort tid. Även fast tiden egentligen är oväsentlig här. Målet är ju att jag skall bli frisk & hur lång tid det tar är oviktigt.

Jag berättade detta för Dr Bo idag åxå. Han blev glad över det han hörde. Å som vanligt vill han att jag skall tänka efter, fundera & framför allt reflektera över VARFÖR jag tror att det gått så fort att komma dit där jag är idag. Vad tycker jag har varit det bästa för mitt tillfrisknande under denna tid?

Å jag behövde inte fundera så länge:
Våra samtal, svarade jag rätt fort. – Vad skoj, sa Dr Bo. Varför tycker du att de har varit den bästa medicinen?
Allt vi pratat om, att det inte bara är det som hänt de sista 2-3 åren, som är orsaken till att jag blev sjuk. Utan att jag under så många år försökt bevisa för andra att jag duger, att jag är bäst, att jag kan, att jag hinner & orkar mest.  Jag har sökt bekräftelse genom att alltid göra saker för andra & aldrig för mig själv. Å detta har jag gjort i nästan 20 års tid! Å hur fånigt det än låter i mina öron idag, så började allt med skammen över min skilsmässa & hur jag sabbade min ekonomi då. Sen har jag ju förstått, efter våra samtal att bägaren har fyllts på rätt rejält under de sista 5 åren då jag & min älskade familj haft ett par, tre ordentliga svackor. Å då har jag gått in i ett ”survival mode” & sett till att göra allt jag kan för att vi skall ta oss igenom dem… men aldrig riktigt bearbetat svackorna efteråt.
Å så det sista 1½-2 åren, då jag personligen både haft det tufft & känt en oro på jobbet. Det har vart omorganisationer & min roll var en period högst oklar (i mina ögon). Å allt detta kröntes sedan i höstas med att Robin abrupt flyttade hemifrån.

Att vi tillsammans har trasslat upp denna 20 år gamla härva & du har fått mig att förstå att det inte bara är det som hänt det sista 1½-2 åren som är orsaken till att jag klappade igenom har varit ett nyttigt genombrott för mig. För det gör att det känns mer logiskt att jag faktiskt blev sjuk.

Sen är det ju åxå så att det finns väl ingen som googlat ”utmattningssyndrom” så mycket sen den 5 oktober, som jag gjort. Å detta för att jag VELAT bli frisk från första dagen jag varit hemma… så jag har själv googlat fram bloggar om utmattningssyndrom, hur man blir frisk från utmattningssyndrom, hur lindrar man ångest, hur känner man igen utmattningssyndrom, bästa sättet att komma tillbaka från utmattning….
Jag har lusläst mig igenom internet efter information. Å sedan har jag provat det som jag tror passar mig bäst. Jag har provat yoga, meditation, promenader, träna på gym mm.

Å Dr Bo’s leende & stilla nickande medan jag maler på, bekräftar att vi tänker & tycker likadant! 🙂
– Jag håller med dig helt. säger han sen. Du har knäckt koden. Hur känns det nu? Detta är den näst sista gången vi ses.

Jag var förberedd på den frågan: Jag är SUPERNÖJD med de insikter jag fått av våra samtal. Å jag har lärt mig så mycket om mig själv & jag kommer att jobba stenhårt med att göra saker för MIN skull i fortsättningen. Jag skall sluta att vara den ”duktiga flickan” som alltid gör allt för alla andra i första hand. Jag skall börja stå upp för mig själv, mitt välbefinnande & mitt egenvärde. Näää det kommer inte att bli lätt, men det kommer att bli lättare för varje gång jag gör det & jag skall öva, öva & öva. Jag vill uppåt & framåt nu.. det känns nästan som om jag skall ta examen nästa gång vi träffas.

Är det inte fantastiskt?? Så mycket positiva tankar & framsteg. Jag är fanimej grym!

Klockan har nu passerat läggdax för 45 minuter sen… så jag skall hoppa in i duschen & sen skutta i säng. Men lova att ni kikar in här imorgon åxå…

Puss & kram

Pernilla