Arkiv

Jag pratar högt med mig själv…

Det har nu gått ett år sedan jag kraschade. Å som jag berättade för inte så länge sedan, så har jag ända från dag ett tagit ett eget ansvar för att bli friskare. Jag har känt att det har varit ett måste men precis lika mycket har det så klart varit min egen vilja. I min jakt på tips & idéer har jag har googlat enormt mycket, frågat runt & jag har letat efter självhjälpsböcker men den största vinsten är ändå att jag verkligen lärt mig att känna efter… känna efter längst därinne.

nothing is more important than that you feel good
Jag har åxå varit noga med att alltid tala vänligt med mig själv. Å JA, det känns precis lika flummigt som det låter. För jag har verkligen pratat, högt med mig själv *asg* .Men jag har, på riktigt, gått härhemma, ensam & haft långa samtal med mig själv. Samtal om vart jag är på resan, hur jag tar mig vidare… vad jag har för utmaningar & vad jag kan tänkas behöva göra. Men det har varit viktigt för mig att verkligen sätta ord på & uttala högt vad jag klurar på & känner. Det blir på något vis aningens mer verkligt när man fått uttala orden & meningarna högt, än om man bara tänker dem.
Prova vettja.

blommor i spann

 Kram på er

 

 

Annonser

När pannbenet inte räcker till…

Måndag idag… & den har varit ofokuserad i princip ända sedan väckarklockan ringde.
Hatar de dagarna som pesten… men är glad att jag fick dispens att komma en timme senare till jobbet idag. Då kunde jag i lugn & ro få äta min grötfrukost:

grötfrukost

Fiberhavregrynsgröt, kanel, ½ skivad banan, ½ grovrivet äpple toppad med några hallon & blåbär.

Å när det var dax att gå till jobbet, var jag glad att det slutat regna. Så jag kunde lämna regnjacka & gummistövlar hemma… & trots att det bara var strax över 6 grader varmt, så räckte det med jeansjackan över min kortärmade topp.

jag promenerar t jobbet

Jajamensan, ryggsäck med träningskläder är med…  

Å när jag väl kom till jobbet & kickade igång arbetsdagen… så var det som att man fick 2 mail tillbaka för varje mail man skickade. Jag såg ingen som helst ände på dagens jobb… Å när det hopar sig & man till slut har 4-5 pågående jobb uppe samtidigt på datorn, så har man glömt varför man öppnade det första jobbet. Men jag kände en tillfredställelse i att känna igen känslan av att vara ofokuserad & bara att acceptera att jag var ofokuserad lugnade mitt uppstressade inre en smula. Även om det låter konstigt, så lugnar själva acceptansen. Men oron att inte hinna med det som bör hinnas med hänger i hela dagen… så pass att jag klurar på att jobba en stund på lunchen, fastän jag inte får. Men till slut så får kollega Eva ner mig i lunchmatsalen till 12.10… & det var rätt skönt. Jag hade egentligen tänkt ta en lunchpromenad, men hängde istället i lunchmatsalen med mina goa kollegor & pratade skit. Å det var minst lika viktigt. Jag får slå ut de missade stegen idag på övriga veckans dagar… så snittet från måndag till fredag blir 10000 steg per dag.
dont stress, do your bestEfter jobbet, så åkte syrran & jag ner till jobbet… bägge lite uppstressade över att inte ha hunnit med mer än tänkt. Men vi tänkte göra av med lite stress på gymet…
Å jag hade en god förhoppning om att köra 40 min på crosstrainern (som igår) & sen köra lite mage & en lååååång stretch. Men icke sa nicke – sa kroppen.  Å efter 35 minuter tog energin tvärslut! Det fanns inte en gnutta ork kvar i kroppen att köra de sista ynka 5 minuterna. Det var som att få en 100 kilos viktväst över sig… Å pannbenet hade visst tagit semester idag!! Så jag gick in på tjejgymet & började stretcha, med tanken att köra magen hemma. Å så fick det bli…

Körde 4×10 situps när jag kom hem & tog sen en dusch & fixade ”latmansmiddag”. Dvs en ”Weight Watchers Soup”, som jag kompletterade med lite cashewnötter.
Latmansmiddag
Å med lite tända ljus blev det rätt mysigt… 🙂

Nu ska jag börja förbereda morgondagens kaffe & träningsväska, för att sedan tona ner kvällen… sänka volymen på TVn, släcka ner lite & sen titta om jag hittar ett typ 10-15 min långt avslappnade yogapass innan jag ålar mig i säng.

Kram på er.
 

 

 

Det är dax att göra kväll…

Det blev ett besök på gymmet idag! Å vad skönt det var att komma dit…
Men GOD DAMN vad jobbigt det var.
Jag gjorde som vanligt & ställde timern på 40 minuter i crosstrainern. Å normalt brukar jag behöva plocka fram pannbenet de sista 10 minuterna….

Men idag fick jag ropa in det redan halvvägs! Jäklars vad motigt det var. Men mitt pannben såg till att jag genomförde mina 40 min på crosstrainern! TJOOOHOOOOO.
jag på gymmet
När jag var färdig med crosstrainern, så körde jag axlar & triceps… Jag kommer förmodligen inte att kunna lyfta armarna imorgon. Men jisses så skönt att ha det avklarat.
Jag hann hem lagom till hockeyn började – DIF mötte Växjö hemma på Hovet & jag fick inta lunchen framför TVn (jo man får det när det är hockey).
lunch -kyckling grönisar & keso
Resterna av en färdiggrillat kyckling från en lunch i veckan, lite keso & grönsaker. Så smarrigt. Å så jag kan ju meddela att DIF vann… gött mos!
Sen blev det vila i soffan, jag slocknade en timme… så jag hoppas innerligt att jag kan sova för natten när det är dax för det om ca 1 timme. Men anar att kroppen behöver det med tanke på grymt gympass & bakslag…

Men efter en låååång varm dusch, så skar jag ihop en liten middag…. kändes lite enformigt, för enda skillnaden från dagens lunch var att kycklingen blev utbytt mot lite rostbiff (åxå rester från en lunch i veckan).
middag - rostbiff grönisar & keso

Försökte i alla fall mysa till det & tända lite ljus. Så det blev lite romantiskt… även om drycken till middagen vatten) inte serverades i vinglas, utan direkt från min sportflaska. Nåja, jag får väl jobba lite på den där mysiga, romantiska stämningen en smula…

Nu har jag börjat släcka ner här hemma, så det blir lite mysigare belysning, jag har sänkt ljudet på TVn. För att så sakteliga börja zooma ut lite…
Jag skall bara ladda kaffebryggaren & sen packa morgondagens väska, sen är jag redo att göra natt.

Vi hörs imorgon igen.

Kramis

Ny vecka & nya mål…

OK, målen jag satte inför denna vecka uppfylldes inte… Å jag är både arg, ledsen & besviken för det. Men jag måste acceptera mitt bakslag & då behöver jag ta ett steg tillbaka. Så jag kanske får revidera dem en smula inför kommande vecka.

Jag behöver ju inte halvera dem. Men att kanske minska lite på dem under ett par veckor. För att hitta tillbaka till hållbara rutiner & förmåga att hitta lugn.

Så, här är mina mål för vecka 41:
* 10000 steg om dagen på vardagar/ 12000 steg om dagen under helgen
* Inga kolhydrater efter lunch (dvs ingen pasta eller potatis & inget ris eller bröd)
* Ta en förmiddagspaus på jobbet (kanske gå undan & meditera en stund)
* 2 yogapass & 3 gymbesök

Å jag tänker att ”vardagsstegen” borde jag komma upp i, bara genom att gå till & från jobbet + en kortare lunchpromenad. Kolhydraterna försöker jag skära ner på så mycket som möjligt, men så här på hösten blir jag otroligt sugen på grötfrukost. Å det vill jag gärna äta.

Förmiddagspauser har jag varit grymt dålig på, men jag behöver verkligen bli bättre på att halvvägs in i förmiddagen få komma bort från skrivbordet. Så kanske att jag skall sätta mig i massagestolen vi har & stoppa lite lugnande musik eller ett meditationsprogram i öronen. Bara 10-15 minuter.

Å yogan, som jag ända sedan jag blev sjukskriven har gett mig den på att jag skall fixa, men det vill sig lixom inte. Måste ta itu med det. För jag tror innerligt att det kommer att göra mig gott!

Gymet måste åxå få fler frekventa besök…. men jag börjar lugnt.

Kram på er

Ett år har gått… (varning för långt inlägg)

Lördag & jag har haft en riktigt kämpig vecka.

Bakslaget kom lagom till årsdagen av sjukskrivningen, som var i torsdags. Å för första gången på mycket länge blev jag riktigt arg & uppgiven. ”Ska jag aldrig någonsin mer orka med en normal jävla dag – att BARA gå till jobbet & sedan gå hem, laga mat & plocka lite innan det är dax att sova?”
Mot malmökontoret
Men när jag svurit & bannat mig själv en stund, så insåg mitt logiska & sunda jag att det inte är någon idé att bli arg. Det är ingen idé att banna mig själv… det är bara att surfa med på vågen & försöka lära sig att tackla hindren.
Det är bara jag som kan försöka lära mig hur mycket jag orkar. Det är bara jag som kan lära mig vad som ger energi. Det är bara jag som kan lära mig att sålla bland alla ”vill” & ”måsten”. Å det är bara jag som kan se till att skapa ett hållbart jag.

I onsdags var det som om någon drog ner rullgardinen, jag kände hur jag helt plötsligt blev extremt gråtmild. Jag kände att alla känslor satt utanpå kroppen & jag var fruktansvärt lättirriterad. Så jag tänkte att jag skall ta en låååång & lugn promenad i skogen när jag kommer hem från jobbet.
skogsstigen
Men när jag kom hem pös luften ur mig & jag bestämde mig för att ta en powernap på 30 min innan jag gav mig ut. Jag slocknade som om jag fått en rak höger….
Å vaknade upp 2½ timme senare…. men orkade inte lyfta ett finger. Jag insåg sakta vad som hänt, så jag låg snällt kvar i soffan, under min filt & var ledsen. Ledsen för att jag inte kom ut på promenaden jag så väl behövde, ledsen för att jag sovit så länge, ledsen för att jag var ledsen…
vila-pa-soffan

Jag gick & lade mig tidigt, redan vid kl 21 & sov som en klubbad säl heeeela natten. Men var fortfarande extremt trött i torsdags morse… allt gick i ultrarapid….  Å när jag kände att jag fick använda ALL energi för att komma i kläderna brast det & jag messade syrran & frågade om det var OK att jag jobbade hemifrån. Å fick tillbaka ett; ”SJÄLVKLART”
Å JA, det fick mig att gråta en skvätt till.

Under den här resan är jag så glad & tacksam för min familj, mina vänner & kollegor! De har varit helt fantastiskt underbara & förstående, till & med när jag själv inte förstått.
livet handlar om

Det är lite svårt att fatta att det gått ett år. Jag hittade en länk till min blogg på IForm bland minnena på Facebook på årsdagen läs den här.

Å när jag läser inlägget idag, så kommer alla känslor & tankar tillbaka från de sista veckorna innan jag äntligen pallrade mig iväg till läkaren.

Hur jag grät för allt, hur jag bara sov…. dygnet runt. Ångesten som hade sina klor i mig & hur jag kände att den blev kraftigare för varje gång den fångade mig.
Å hur jag VARJE dag tänkte; ”imorn, då mår jag bättre. Bara jag får vila lite…” ”Imorn, då kommer allt bli bra”… ”imorn….”
you cant have a better tomorrow

Så här 367 dagar senare, så ser jag mer ”nyktert” på hela upplevelsen. Jag blir glad av att läsa i inlägget att jag accepterade det som var & genast började googla mig fram till vad jag skulle prova för att må bättre.

Å det är vad jag gjort, OFTA, under det här året… Min google vet nästan inte om att söka på annat än ”utmattningssyndrom”, ”utmattning”, ”komma tillbaka från utbrändhet”, ”meditation” & ”träning för utbrända”.
road to recovery

Men det är värt att notera; alla blir utbrända på olika sätt… av olika orsaker & alla hittar sitt eget sätt att komma tillbaka på. Å vad jag lärt mig under resan är att jag måste hitta mina sätt att komma tillbaka på.

Initialt, så trodde jag bara att det var de sista 3-4 årens elände som dykt upp titt som tätt, som fått mig på fall. Men efter att ha träffat ”min” psykolog; Dr Bo, så har jag förstått att jag haft mycket otalt med mig själv, så långt som 20 (!!) år tillbaka i tiden.
Dr Bo fick, varenda en av våra tio träffar, känslorna att dansa rave i kroppen på mig. Jag var så mentalt slut när jag gick därifrån att jag undrar hur jag tog mig hem! Men vi fick åxå tillsammans, en hel del pusselbitar på sin rätta plats. Å när den poletten ramlade ner… EUFORI är det enda ord jag kan komma på som beskriver känslan.

hjärtan

Jag skulle ljuga om jag sa att det varit en lätt resa… dessa 367 dagar.
Men jag är helt ärlig när jag säger att det blir lättare för varje dag som går…. & DET måste vara mitt fokus. Att det blir bättre, att det blir lättare…

Nu skall jag nog ta en prommis till gymet i regnet & se om mitt fingeravtryck fortfarande funkar…

Kram på er.

Uppdatering vikt & mått…

Usch… jag gillar verkligen inte detta…

Att se vikten på vågen & antalet centimetrar på måttbandet… det har länge varit min egen hemlighet. Å anledningen till att jag är så galet dålig på att uppdatera bloggen vad gäller mina mått & min vikt är att jag så klart skäms…
Å jag drar på att skriva ut vikt & mått trots att jag lovat det, för att jag inte klarar av det helt enkelt.
skäms
Ska jag sedan försöka se något sånär objektivt på det, så kanske det inte är så att jag egentligen skäms. Det är nog egentligen bara så att det blir så verkligt att verkligen sätta sifforna på pränt. Att ”rista” in dem på ”the world wide web”… FÖR ALLTID.
I och för sig så mycket roligare att se dem minska… men som nu under sommaren, då jag verkligen pendlat i vikt. Då känns misslyckandena som enorma & gigantiska                                                MMMIIISSSLLLYYYYCCCKKKKAAANNNDDDDEEENNN

Ja ni fattar säkert. Men jag skall försöka se det positiva i detta… & försöka ändra mitt tänk & min inställning. Jag tänker så här: att verkligen sätta siffrorna på pränt, kanske gör att man lägger en extra tanke på vad man gör & varför. Å jag har ju trots allt en önskan om att kunna inspirera andra… & då måste jag ju var ärlig…

So here we go: 
Jag har pendlat galet mycket i vikt över sommaren/tidig höst… men vägde den 27 september; 94,5 kg.

Jag har ju även lovat att mäta mig till varje månadsskifte & gjorde även så igår morse:
Hals: 37,5 cm – Bröst: 115 cm – Överarm: 38 cm – Midja: 116 cm – Stuss: 120 cm – Lår: 66 cm – Knä: 38 cm – Vad: 39,5 cm.

Jag kommer även att väga mig på nytt idag & sedan lägga upp den vikten, samt måtten ovan under den kategorin i bloggen. Imorgon.

Kram på er.

Veckans mål

Det är ju måndag… & jag kanske skall pränta mina mål för veckan istället för att ha dem i huvvet & sen på torsdag inse att jag missat hälften…
blinkande smiley1
Så, här är mina mål för vecka 40:
* 11000 steg om dagen på vardagar/ 15000 steg om dagen under helgen
* Inga kolhydrater efter lunch (& minimalt med kolhydrater fram till lunch)
* Ta en förmiddagspaus på jobbet (kanske gå undan & meditera en stund)
* 3 yogapass

start
Kramis i höstrusket…